Jag måste erkänna – jag är en Facebooknörd. Jag blev det efter att min käre man fixade en Iphone åt mig. Det här var under tiden jag var sjukskriven och mestadels sängliggandes (jag hade en fruktansvärd graviditet med tvillingarna). I och med detta började jag i alla fall skriva statusar titt som tätt. Oftast långa. Allt eftersom tiden gick, blev statusarna oftast längre och längre och längre… Jag blev peppad av många av mina vänner att starta en blogg, och efter att ha funderat på den saken i snart ett år har jag nu äntligen gjort det. Min käre make kan dock inte hålla sina klåfingrar borta, han känner sig tvungen att lägga in sin syn på saker och ting han med. Vi får se hur detta utvecklar sig. I värsta fall har vi ju en på tok för kort soffa åt Janne, som han kan få sova i, medan jag sträcker ut mig i sängen.

Tillbaka till Facebook. En vän har bett mig lägga ut en status som jag skrev i april. Värt att veta: jag födde tvillingar i december 2012 och jag födde vår son i september två år tidigare. Jag hade samlat på mig ca 15-20 kg extra vaddering i samband med detta. Hela vintern och våren 2013 har varit kantad av sjukdomar, även sjukhusvistelse med flickorna då de fick RS. Sömn existerade knappt förrän i april-maj ungefär. Jag är i och för sig fortfarande ljusår ifrån mitt forna jag, men jag har hopp om en ljusare framtid. Dock var jag nog lite väl optimistisk den där dagen i april, när jag fick för mig att gå in i ett provrum. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig mentalt från den upplevelsen. Nåväl, så här ”lät” det i alla fall 13/4 på Fejjan:

”Jag var på stan idag och kom mig för att prova kläder, en bh och en klänning bl a. Såg min nakna överkropp i backspegeln i provhytten. När jag vaknade upp igen svimmade jag åter. Insåg där och då HUR mycket min man faktiskt älskar mig. Med darriga händer provade jag bh'n (kommentarer överflödiga) och sen klänningen. Jag såg ut att vara redo för en tur till Blåkulla. Det var bara kvasten som fattades. Klänningen var så fin på skyltdockan med stl 34, men på min Michelin-formade kropp såg den bara förskräckligt ut! Som ett påslakan på en flodhäst eller nå. Hur återhämtar man sig från nå dylikt? Jag valde att sticka huvudet i sanden. Stannade till på Gröna Skylten på vägen hem. Där finns inga dömande speglar. Väl hemma har jag dränkt min sorg över mitt forna jag, med rödvin. Gott var det. Jag ser fortfarande lika horribel ut, men lite suddigare. Man kan säga att jag blivit photoshop'ad. Jag å modellerna lixom.”

"Oj oj oj, vi har visst en liten överraskning" sa han. Den Super Mario liknande doktorn, som samtidigt hade en avancerad Nintendo Wii joystick inuti Camilla. "Nej du har fel" säger Camilla, men jag tänker bara överraskning i mitt sinne och tänker att nu har vi nog varit så duktiga hos doktorn, sådär som när man var liten, då måste överraskningen vara en leksak som man får välja själv! I så fall ska jag ta en sådan där plastgubbe, som sitter ihop med trådar och som när trycker i botten faller den ihop.

Men nej, efteråt pekar han på ultraljudsbilden och säger högt och tydligt "ett och två". Även om matematik alltid varit lika främmande för mig som att ha dip till chips, så kan jag lägga ihop ett plus ett - och med vårt barn sen tidigare få tre. Chocken satte in och även om det absolut inte är något unikt med att en kvinna är gravid med tvillingar, kändes det ändå så när ytterligare en läkare kommer in för att räkna. Det kändes dock unikt när två personer med 5-årig läkarutbildning står och räknar till två på en suddig dataskärm. Nu kändes det som att jag likt en leksaksgubbe, hölls ihop av trådar och världen under mig blir tryckt ihop av en gigantisk tumme som försöker få mig att falla ihop. Det är ett under att min sjukt otränade kropp lyckades hålla ihop.

Chocken fortsatte inför det obligatoriska IKEA besöket som stundade. Vi kollade på varandra och skrattade i bilen, sen stirrade vi tomt ut på motorvägen framför oss. När vi kom hem så tycktes kassarna vara överväldigande många, och tydligt var då att till Ingvars fördel hade chocken suttit i under hela Ikea-besöket. I kassarna låg det bl.a tre stycken solcellslampor till trädgården, vilket jag inte mindes att jag hade köpt eller ens behövde ha. Mitt undermedvetna hade ironiskt nog köpt lampor till det mörker jag befann mig i.

Camilla frågade mig efter några dagar att vi måste göra ett val, "Ska vi ha de här barnen?" sa hon till mig och sen sa hon något mer som jag inte hörde. ”Absolut inte!” svarade jag. Hon såg misstänksamt nöjd ut, men jag tänkte inte mer på det. Chocken var fortfarande i sin fullaste effekt.

Jag älskar min Camilla och jag älskar min son Iggy - även om det är en liten jävel ibland som barn kan vara. Jag önskade mig dock en tjej som första barn, men fick det inte. Jag fick två tillslut, och jag anser mig själv då vara den lyckligaste jäveln inom 821 34 området åtminstone. Jag ser fram emot att vara deras farsa, som de kan älska tillbaka och tycka ibland vara en riktig jävel - som föräldrar kan vara.

Ja, det var verkligen en liten överraskning.

// Janne

”Ojdå! Vi har visst en liten överraskning”, sa den fryntlige mannen glatt. Han sken som en sol och tittade på mig med en blick likt ett litet barn på julafton. Jag stirrade stint tillbaka på honom, ruskade på huvudet och sa ”Nej. Du ser fel”. Mannen fortsatte att le och sa ”Jodå, se själv – En… och Två”. Han pekade på skärmen ovanför mitt huvud. Jag såg och jag förstod, men jag kunde ändå inte riktigt ta in exakt vad det var han menade. JAG hade inte beställt det där. ”Nej, nej, nej, det där går inte”, sa jag. Nu började leendet avta en smula, och mannen sa försiktigt ”Var det inte en bra överraskning”? Han såg sorgsen ut och jag tyckte lite synd om honom. Jag förklarade för mannen att det var väl egentligen en bra överraskning ändå, dock en smula chockerande. Min man satt en bit bort, han förstod inte vad vi pratade om. Jag samlade mig och sa ”TVILLINGAR Janne, vi ska ha tvillingar”. Janne höll på att ramla av stolen. Läkaren såg åter igen sprudlande lycklig ut. Han fortsatte med att säga ”Jag ska bara kontrollera så att det inte gömmer sig en tredje här inne”. Jag var nära på att svimma. Även överläkaren kallades in för att kontrollräkna antal bebisar. Jodå, det var två stycken.

Tekniskt sätt är det inte en bebis vid 8 veckor, men så långt var jag gången i alla fall, den där dagen i slutet av maj 2012. Det var (tack och lov) bara två bebisar. Läkaren skämtade inte angående kontrollräkningen, han skämtade inte om det där med tvillingar heller. Det verkade vara en av hans bästa dagar på jobbet när han upptäckte denna skatt och att han fick leverera budskapet till oss. Hans glädje smittade av sig på oss - efter ett tag i alla fall. Vi fnissade och skojade resten av dagen och chockerade den ena familjemedlemmen efter den andra, den närmsta tiden efter beskedet. Som många andra tvillingföräldrar hamnade vi dock i ett chocktillstånd. Efter några dagar var vi båda två riktigt deprimerade och såg bara mörker. Hur skulle vi få plats i huset, hur skulle vi ha råd med tre barn, skulle vi få plats i bilen (vi har inte råd att köpa en ny bil), hur skulle vi hinna med tre små barn samtidigt..? Frågorna hopade sig och allting kändes plötsligt som skit. Vi måste göra ett val, tänkte jag och jag frågade Janne; ”Vill du inte ha barnen, ska vi göra en abort?” Han svarade direkt; ”ABSOLUT INTE!! Jag vill ha de här barnen”. Jag hade fått det svar jag ville ha. Där och då bestämde vi oss för att sluta vara deprimerade och se det positiva i situationen, och fokusera på det. Vi hade ju faktiskt fått en skatt. :-)