Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis dukat under för djävulsförkylningen och jag var minst sagt slut. Under natten hade Leia och Elora ”sovit” i dubbelsängen med mig. Båda två med rejält upphöjd överkropp, för att hjälpa dem med andningen. Båda flickorna hade oerhört svårt att andas och dessutom hostade båda två rejält. Leia lyckades inte behålla någonting av det hon åt. Så fort hon ätit klart spydde hon upp alltihopa. Elora kunde knappt få i sig någonting. Det gick inte. Jag hade knappt fått en blund själv den natten, jag vågade inte, men visst hade jag svimmat av någon gång, absolut, men tack och lov väcktes jag ideligen av att antingen Leia eller Elora grät, snörvlade, hostade osv.

Efter ett samtal med BVC den morgonen väntade jag sedan på vår läkartid. Nu skulle vi till hälsocentralen igen. Vårt andra hem, vintern 2013. Timmarna släpade sig fram och Leia höll på att kvävas ett par gånger till hemma på skötbordet. Det var fruktansvärt – så klart! Undrar du varför vi inte åkte in till akuten? Efter alla turer vi hade haft den hösten/vintern, till både ”vanliga” hälsocentralen och till akuten så hade vi lärt oss att till akuten åker man helst inte. Då är det bättre att vänta hemma, än att vänta i ett väntrum i flera timmar där. Hemma hade jag även min son Iggy, då 2 år gammal och min man – båda två med hög feber, en förkylning som hette duga och Iggy hostade så han kräktes (han också). Vi var en miserabel liten familj, och många andra med oss. Varenda människa tycktes vara sjuka under samma period – och det var mycket riktigt en topp av RS den där vintern.

Till slut bar det av till sjukhuset. Jag stoppade in ungar och vagn i bilen och åkte ner. Jag var sjöblöt i svett när vi kom fram till väntsalen. Jag var ju som sagt var sjuk själv. Jag höll tummarna för att vi skulle få träffa en bra doktor, men ack, där sprack det. Vid vårt senaste besök med sonen på HC hade vi träffat en läkare som jag kallar dr Bluff. Hur han har fått sin legitimation det förstår jag inte, men jag vet att han inte jobbar kvar där längre och det är jag innerligt tacksam över. Förhoppningsvis har han lärt sig någonting efter den där erfarenheten. Jag vill gärna tro gott om människor och inbillar mig att det finns ett varmt, ömt hjärta hos var och en på denna jord. Kalla mig naiv, men det är min förhoppning och min styrka. Jag orkar inte och fullständigt vägrar gå omkring och tro ont om människor, om jag inte fått fog för det någon gång vill säga. Så var det med dr Bluff.

Först bönade jag och bad sköterskan att vi skulle få träffa en annan läkare, men det var omöjligt. Dr Bluff kom in i undersökningsrummet och hörde detta, så jag tvingades att konfrontera honom på direkten. Det verkade hjälpa en aning i alla fall. Han beställde några prover, lyssnade, kände osv och funderade. Han bad att få ringa barnmottagningen i Hudiksvall för att rådgöra med dem. Efter ca 30 minuter kom han tillbaka och förklarade att han inte fått tag i någon där. (Jag har sedan på plats på just barnmottagningen i Hudiksvall, fått bekräftat att han kan omöjligtvis ha ringt och inte fått något svar. De har alltid någon som svarar.) Han ville att vi skulle avvakta en dag till. ”Åk hem. Hör av er igen i morgon om det blivit värre.” Jag grät. Igen. Jag förklarade för honom (igen) att; Elora får inte i sig någon mat. Leia har blivit blå på skötbordet flera gånger, hon kan inte andas. Och till sist, slutklämmen, den som äntligen tog skruv (när han fick höra det för 3:e gången); Leia har inte haft en kissblöja sedan i går kväll. Hon får inte behålla någonting. Där tog det. Njurarna… Någonting kom han tydligen ihåg ändå från sin utbildning. På spädbarn går det betydligt mycket fortare än på en vuxen människa, att paja njurarna. ”Ok, jag skriver en remiss till barnmottagningen i Hudiksvall och ni får åka dit på en gång. Jag kan inte garantera att ni får stanna kvar, så var beredd på att de skickar hem er. Jag skriver bara EN remiss, på Leia, inte på Elora. Men behåller de Leia borde ni få stanna alla tre.” Jag grät. Av lycka. Vi rullade tillbaka ut i korridoren och jag grät hela vägen ut till bilen. Jag ringde Janne och berättade vad som blivit bestämt. ”Jag kommer hem nu och packar, sen åker vi.” Janne kunde tänka betydligt bättre än mig. ”Du är jättesjuk Camilla, du har inte sovit inatt. Du ska köra bil själv, hela vägen upp till Hudiksvall, med en flicka bak och en flicka fram..? Du kan inte ha koll på dem samtidigt som du kör och du är FÖR sjuk och trött.” Jag bara grät och grät medan jag packade in barn och vagn i bilen. Han hade ju rätt. Jag skulle ha kört åt helvete, innan vi passerat Ren ens en gång (en resa på ca 2 km).

Farmor väntade hemma hos oss tillsammans med Janne och Iggy. Farmor som jobbat hela sitt liv som sjuksköterska. Hon var både glad och arg, men mest arg. ”Varför beställde de inte en ambulans åt dig?”, frågade hon och fortsatte: ”Om inte läkaren gjorde det, varför gjorde ingen annan det?”. Jag hade inte haft någon som helst tanke på det själv. Tack vare min underbara svärmor Gudan, och min envetne karl så hade vi en halvtimme senare fått klart med ambulans. Vi ringde 1177 och på den vägen var det. Det fanns ingen tvekan någonstans i det ledet att vi skulle ha ambulans. Tjopp, tjopp, tjopp sa det, så stod det plötsligt TRE stycken ambulanser utanför vårt hus. Grannarna satte middagen i halsen och plötsligt hade vi hela huset fullt med ambulanspersonal.

Efter diverse undersökningar på plats och en del diskussion så var det bestämt vilka två ambulanser som skulle åka och då fick jag frågan; ”i vilken ambulans vill Du åka?”. Gråtattack nr 147 på dagordningen, för min del. Jag var nu tvungen att snabbt bestämma mig vilket barn jag skulle åka med. Janne var tvungen att stanna hemma med Iggy, det var alltså ”bara” jag som skulle åka med upp till Hudiksvall. Jag beslutade att åka med Leia, för det var henne jag var mest orolig för i den stunden. ”Dör hon på vägen så sitter jag åtminstone bredvid henne”, tänkte jag. Idag, ett år senare kan jag fortfarande inte se en ambulans utan att jag känner tårarna komma. Jag känner även tacksamhet och glädje. Vilken fantastisk personal, en sådan underbar yrkeskår – jag älskar dem allihop!

Drygt en timme tog resan till sjukhuset och väl där fick vi ett eget rum på akutmottagningen. Vi blev väl omhändertagna och vänligt bemötta. Tämligen snabbt hade flickorna blivit undersökta och det stod nu klart att vi skulle stanna kvar hos dem i minst en natt. Vi fick vänta i några timmar på att få ett rum uppe på barnmottagningen, för det var överbelagt på sjukhuset vid den här tiden. Tack och lov var det där en familj som var så pass okej, att de kunde skrivas ut och åka hem. Där flyttade vi in och stannade kvar i fem dagar till.

Efter det att Iggy låg i magen kan jag säga att jag/vi har haft turen att träffa mestadels bra, för att inte säga fantastisk personal, i våra kontakter med vården. Oftast, men inte jämt. Barnmottagningen i Hudiksvall består av underbara människor. De lugnade mig, förklarade för mig, de hjälpte mig. Med allt! I de flesta andra rummen på avdelningen låg det ett barn och två föräldrar. Vårt rum var lite speciellt, eftersom där låg det istället två barn och en förälder. Två spädbarn till på köpet. Några av sköterskorna insisterade att få ta hand om just oss, och det må jag erkänna var rätt mysigt. Vi var efterlängtade på något underligt vis. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för dessa människor, speciellt den sköterskan vi hade mest kontakt med. Hon tog emot oss när vi skrevs in och hon tog farväl av oss när vi fick åka hem. Helt fantastiskt. (De borde ha politikerlöner och vice versa, btw…)

Under vår första natt på barnmottagningen, skrämde Elora slag på nattsköterskan. Hon hade arbetat där i många, många år, men detta hade hon aldrig varit med om, minns jag att hon sa. Elora hade en nål i handen, för dropp bl.a Elora är Elora… Jag hade på känn att det skulle gå åt pipan när de satte nålen i hennes hand. Jag vaknade till av att Elora grät och jag ser att hon är alldeles blodig. Hela sängen är blodig. Leia är blodig. Jag ringde på klockan och när sköterskan kom så blev hon alldeles förskräckt när hon bevittnade detta blodbad. I det här läget var jag cool istället. Jag är helt störd… Ungen skrek ju för full hals, alltså var det inget större fel på henne gällande blodet. Sen såg jag att hon hade slitit bort nålen, så jag kunde snabbt bekräfta det för sköterskan. En stund senare hade Elora fått en ny nål – i huvudet. Det gick betydligt bättre med den nålen. Flickornas säng bäddades om och självklart fick de även rena kläder. Sen försökte vi sova lite igen. Personalen medicinerade tjejerna och vi hjälptes åt med att försöka få i dem mat (bröstmjölksersättning). Leia kräktes och kräktes, Elora kämpade och kämpade för att kunna dricka alls. Sakta men säkert blev de friskare och på lördagen kom min pappa upp till oss och hjälpte mig det sista dygnet. På söndag, förmiddag fick vi beskedet att vi skulle kunna åka hem och friskna på oss klart hemmavid. Vi fick tydliga direktiv på vad vi skulle göra om de plötsligt skulle bli sämre igen. Vi åkte hem och några veckor senare var vi allihop friska, för en stund i alla fall. ;-)

Jag kan skriva mycket, mycket mer om våra dagar i Hudiksvall och tiden med RS-virus i familjen. Lite sammanfattningsvis; RS är en förkylning av djävulska mått, den håller i sig i några veckor, får ett spädbarn RS så förstörs barnets luftvägar – det läker, men under lång tid. I ca två år från tillfrisknandet kan du räkna med att barnet kommer att dra på sig allt mellan himmel och jord, vad gäller förkylningar alltså. Som förälder ska du uppmärksamma slemmet. Snor och slem i halsen – det här beter sig inte som en vanlig förkylning. Det här är mycket segare, även om det inte ser så ut. När Leia andades t.ex så lät som att hon hade en maraca i bröstet. Slutligen – RS är smittsamt, riktigt jäkla smittsamt och näst intill omöjligt att värja sig mot.

Meeeen, inatt sover vi hemma. Allesammans. I våra egna sängar. Är inte livet ljuvligt, så säg?! :-)