Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

Jag tittar förvirrat på de olika vällingburkarna på hyllan, jag vet inte vilken av dem jag ska ta, ingen känns rätt. Plötsligt får jag syn på kaffeburken, dvs den jag egentligen letade efter. Jag suckar djupt och ruskar på huvudet åt min galenskap. Efter kvällens läggningar av trion känns huvudet tungt, trött och tomt. Tydligtvis…

Ett barn vrålar för allt vad hon kan, vilket är rätt mycket för en sådan ynklig liten tana. Pappa kommer in och tröstar, men nej nej, då vrålar hon om möjligt ännu högre och ännu argare. Det är bara mamma som duger. Ett barn klamrar sig fast vid mig och vägrar släppa taget, tårarna sprutar och han skriker ”Neeeeeeeeeeeeeeeeej, mamma VILL sjunga, mamma SKA sjunga, mamma, mamma, mamma!!!” Att vi nyss legat tillsammans i sängen och läst en lång bok, till ”tonerna” av syrrans förtvivlade vrål, det spelar ingen roll. Inga ursäkter eller förklaringar accepteras heller. Här snackar vi nolltolerans. Det slutar med att jag säger god natt till en förtvivlad pojke, som i sin tur tar ut sina aggressioner, till flöjd av mammas hemska beteende, över… *trumvirvel* Pappa! Pappan möts av en Kung-fu kickande liten Damien. ”Vill du att pappa ska berätta en saga? AJJJ!! Va f… Nähä, det vill du tydligen INTE. God natt då.” Från rummet hörs gråt och skrik: ”Mamma, mamma, mamma!!”. Själv står jag med en numer hyfsat nöjd bebis i famnen. Jag säger god natt till det lilla pyret och lägger ner henne igen i sängen. Illvrål. Ihållande illvrål som ekar över hela kvarteret i en hel evighet känns det som. Tack och lov sover hennes syster ändå. Hon är väl van, och vice versa. Inifrån lillemans rum är det nu alldeles tyst. Jag kan inte säga att jag är förvånad, ungen höll på att somna medan vi borstade tänderna. Jag ställer mig vid dagens tvättberg som ska vikas och stoppas undan och inser efter en stund att nu är det tyst inifrån flickornas rum också. Eller i alla fall är det då ingen gråt jag hör längre. Hurra!

Det kanske verkar löjligt, men det är allt annat än löjligt när man befinner sig i denna skärseld vi för tillfället lever i. Dessa känslostormar som anfaller vårt hem som vinande, piskande orkaner. Det är faktiskt helt fantastiskt utmattande och det kan även vara uppfyllande – det är helt beroende på vilken sorts känslor trion vill förmedla, och i allra högsta grad i vilket sinnelag Iggy befinner sig i. Jag vill också kasta saker över hela huset, slänga mig ned golvet för att därefter sparka, skrika, slåss och gråta. Men jag nöjer mig med tanken, Just nu. Jag tror att det här är någonting som ALLA föräldrar går igenom och jag klänger mig fast vid hoppet om att det även kommer att svänga om snart – dvs att det är endast pappa som duger. Fast å andra sidan, det är väl som att välja mellan pest eller kolera, tänker jag.

Att vara mamma till tvillingar är på både gott och ont. Att vara mamma till tre små, små barn är definitivt på gott och ont. Jag räcker aldrig till, VI räcker aldrig till – det saknas alltid en famn – såvida inte någon vän eller släkting är här. Självklart innebär det massor av jobb, men klyschigt nog måste jag erkänna att den kärlek man får tillbaka av trion, den är helt ofattbart stor. Idag har jag påmint mig om det sistnämnda, om och om och om igen.

För tillfället befinner vi oss i en svartsjukefas. Aldrig förr har barnen varit så mammiga som de är just nu. Elora vill helst stå och gå, men detta under förutsättning att någon (läs mamma) håller i henne. Vi har en ”lära-gå-vagn”, men den struntar hon högaktningsfullt i. Hon tycks tänka ”Den där saken kan ni gå med själva, bläsch!”. Leia däremot hon brukar oftast sitta och pyssla på för sig själv. Ibland får hon för sig att krypa och då guppar hon upp och ner som en säl. Hon är en känslig liten själ. Minsta lilla får henne att gråta. Vem vill hon till då tror ni? Jo, till mamma så klart. Om Iggy springer förbi Leia är risken överhängande stor att hon börjar gråta – pga vinddraget. Seriöst! Ingen kan låta så ynklig och eländig som denna lilla trinda dam. När jag tar upp henne i min famn, då vill genast Elora krypa upp dit också. Eftersom Elora inte kan allt hon vill än (vilket är oändligt mycket just nu), är risken överhängande stor att hon ramlar i sina försöka att kravla sig upp i min famn. Naturligtvis gråts det. Massor!! Ingen kan låta så förbannad som Elora. Sedan har jag alltså båda flickorna i famnen samtidigt och hoppas att det ska gå bra, den här gången i alla fall… Söta, rara, snälla, var sams nu, säger jag. Men icke! Gråten och skriken blir bara mer och mer, högre och högre…Jag befarar att jag fått tinnitus efter det att tvillingarna föddes. Är Iggy hemma och bevittnar detta ”fasansfulla”, då har jag genast ett tredje barn i famnen. ”Jag vill också sitta med mamma”, säger Iggy och sätter sig delvis i mitt knä, delvis på Leias lilla ben. Katastrof nr 147 på dagordningen har precis inletts.

Igår och idag har Leia gjort några tafatta försök att kravla sig upp, i likhet med sin syster som gör detta med betydligt större framgångar. Igår och idag har Leia ramlat och slgit sig i samband med detta. Hakan har dunsat ner i antingen golvet eller sängkanten, beroende på var Leia har befunnit sig under sitt träningspass. I Leias underkäke sitter två små sylvassa tänder. I Leias överkäke sitter ett väldigt svullet tandkött som delvis har spruckit lite här och var. I går och idag har det svullna tandköttet spruckit mer, mycket mer. Det är även ännu mer svullet… Dunsen, gråten, blodet, smärtan – både igår och idag alltså. Flera gånger.

Jag tröstade det lilla knytet i famnen efter dagens tredje olycka (ja naturligtvis de andra gångerna också) och jag tyckte verkligen synd om henne, för fy tusan vad det där måste ha gjort ONT! Då tittar Elora storögt upp på mig från golvet, hon kryper fram till mina fötter och grabbar tag. Och reser sig upp. Och vill upp i famnen, eftersom det är djupt orättvist att Leia sitter där och inte hon. Jag är tvungen att försiktigt försöka fösa ner Elora på golvet igen – hon blir galen. Illvrål!!

Allt det här utspelar sig runt tretiden ungefär, inne på Iggys rum. Iggy har sedan ca 6 veckor tillbaka ”nattsuddat”. Det vill säga att han är uppe halva nätterna och leker! Han tycker absolut att mamma och pappa också ska komma för att göra honom sällskap. För att få bukt med detta har vi fått rådet att hålla honom vaken dagtid. Vi har nu avverkat två dagar i enlighet med detta råd. Vi håller på att bryta ihop. Redan. Nåväl, tillbaka till historien… Iggy är övertrött sedan kl 13,00 och han är riktigt ”på viset”. Tjejernas gråt triggade igång djävulen själv tror jag, och jag funderade ett tag om jag skulle behöva ringa på en präst för att utöva exorcism på gossebarnet. Efter att Iggy skrämt sina systrar till vanvett, demolerat sin tågbana för 7 000:e gången (den här veckan), kastat saker omkring sig, gråtit som att han skulle ha slagit sig nå ofantligt illa och drivit sin ömma moder till vansinnets rand – då var det dags att försöka lägga flickorna att sova middag.

Tyvärr har jag inga Lergigan kvar sedan graviditeten. Jag hade annars LÄTT svalt hela burken idag. (Den medicinen tog jag för mitt illamående, men den används även som nervlugnande, i alla fall i högre doser.) Jag hade även en vision om att laga lite mat eftersom det började bli eftermiddag och med mat i magen så blir både stora och små betydligt gladare och snällare. Vad som hände sedan är för tidigt att skoja om, men det blev mat i alla fall – färdig i normal middagstid. Och vi överlevde!

Känner du igen dig? För att återfå ett mentalt lugn vill jag rekommendera Cornelis Vreeswijk, Sommarkort. Jag klistrar in texten här nedan om någon mot förmodan missat denna vackra sång:

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.