”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi befinner oss på Gävle sjukhus. Det är doktorer, sköterskor, mamma och pappa. Det kan knappast bli mer spännande än så. Han älskar sjukhusmiljön. Jag hoppas innerligt att detta intresse håller i sig. På en av bilderna ser man mig hålla i en liten brun flaska, innehållande någon slags medicin. Av minen att döma kan man tro att jag fått en flaska terpentin eller liknande. Jag minns att det smakade förfärligt illa och jag tror att det skulle hjälpa mig att inte må illa!! Moahahahahahaha! Livets ljuva ironi… Några bilder senare ser man en bebis, en blodig, köttig krater och sen en till bebis. Iggy sitter som klistrad vid tvn och är djupt fascinerad över bilderna. Han suckar avundsjukt och förklarar att han också vill åka till farbror doktorn. Rätt vad det är springer han iväg och hämtar sin egen lilla doktorsväska. Mamma måste ju få sprutor och medicin, förhoppningsvis äcklig medicin, så att jag gör samma roliga min igen, lika som på filmen.

Själv sitter jag och ömsom gråter och ömsom skrattar. Jag kan inte annat än att skratta åt Iggys underbara fantasi och idéer, men jag kan heller inte hålla tillbaka tårarna när jag ser bilderna på mina nyfödda prinsessor. Det är för övrigt precis samma sak när jag ser Iggys första film. Tårarna kommer direkt. Sen är det ju bilder på ambulanser i båda dessa filmer. Naturligtvis gråts det en skvätt igen då.

Fy sjutton vad jag har blivit känslig sen barnen kom till världen. Eller förresten – jag blev känslig under graviditeten med Iggy, och sen har det bara blivit värre. Jag kan fortfarande inte förlåta Janne för att han lät mig se början på Star Trek-filmen, strax innan Iggy föddes. Jag grät floder, och sen skällde jag på Janne för att han hade varit så dum och inte berättat för mig vad som skulle hända. Janne satt självklart och skrattade åt mig. Hormoner, säger jag bara… Tänk om en man fick gå igenom dessa känslostormar.

Hormoner förresten. Hormonerna älskar min kropp. De klänger sig fast och vägrar att släppa taget om mig. De flesta mammor tappar sin vätska efter ca en vecka. Jag tappade min efter drygt 6 månader. Ämnesomsättningen är helt satt ur spel. Amingen påverkar inte ett skit, eller jo – den hjälper till att hålla kvar hormonerna. Detta är ett bittert konstaterande efter totalt tre graviditeter (den första slutade i ett väldigt tidigt skede) och två P-sprutor. (En P-spruta är ett P-medel som försätter kroppen i ett slags mellanting av graviditet och klimakteriet. Det är precis lika käckt och underbart som det låter.) Jag får lite panik över att det är bara fem månader kvar och hela åtta kilo kvar till beach-2014. För några år sedan hade det där varit gjort i ett nafs, eller i alla fall på ett par månader. Nu får jag nog vänta ett år känns det som. Eller vänta lite… Elora har lärt sig att gå. Okej, detta faktum borde rimligtvis hjälpa mig på traven.

Vi komma, vi komma, från pepp… Näe, det gjorde ni INTE! Ni kom från mammas mage. Alla tre. Med akutsnitt och med planerat snitt. Bortskämda från början alltså. Alla tre passerade genom VIP-entrén istället för den normala vägen. Jag hade en hyfsat bra graviditet med Iggy, men med brudarna… Fy! Det var rent utav förskräckligt. När jag hade fått datumet för det planerade snittet, då hade jag nedräkning kan jag lova - och ett fruktansvärt dåligt samvete. Jag får återkomma till det där en annan gång.

Här följer i alla fall två statusar från Fejjan, när jag låg på Gävle sjukhus för att invänta kejsarsnittet på självaste Lucia-dagen. Jag kan berätta att jag var beroende av kuddar i sängen. Jag tror jag hade 6 kuddar själv hemma!! Det gick inte att ligga ner annars. Dessutom var jag het som en kamin – som de flesta gravida brukar vara, men med tvillingar i magen var jag mycket, mycket varmare än med ”bara” en bebis i magen.

”2012-12-12

Allting är bra så här långt och strax tänker jag knoppa in. Blir väckt i morgon bitti med stränga order om dusch med desinfektionsmedel, blä. Inte får man äta eller dricka heller. Panik!!! Sköterskan frågade mig nyss vad jag ville ha att äta när op är över. Jag svarade ALLT! Och menar det... -Tack o Godnatt, hörs mer i morgon.

2012-12-13

Inatt jag drömde... Mardrömmar hör graviditeten till sägs det. Jag har klarat mig rätt bra - tills inatt. Jag drömde att vi fick trillingar! Janne säger (i drömmen) att han vetat det hela tiden, men inte velat sagt nå till mig för att inte skrämma upp mig.

Jag har sovit förfärligt dåligt inatt. Jag är alldeles för stor och för gravid, för att ligga bekvämt i dessa små sängar - där det för övrigt råder total kuddbrist! Misären är ett faktum. Dessutom är det nå så kopiöst varmt här. Undrar om det är ok att jag går ut och rullar mig i snön?

Lyssnar just nu på den galna kanariefågeln som tjuter till då och då. Jag skulle bli GALEN om jag jobbade på sjukhus. Ringklockorna låter som någon j:a liten burfågel som INTE mår bra. Lyssnar även på diverse protester från rummet intill, där det ligger ett föräldrapar och deras bebis. Bebisen är inte nöjd med livet utanför magen. Gud vad man glömmer, ok förtränger, fort. Jag har för mig att Iggy var världens snällaste bebis och att även då han var ledsen, så var han inte så DÄR hysterisk - eller? Måtte tvillingarna vara coola...

Snittet är förhoppningsvis klart före lunch, men vi är beredda på att väntetiden kan ta hela dagen. Jag vet just nu inte vad jag längtar mest efter: barnen eller frukost. Kan man vara sugen på näringsdropp?”

Att gå från ett tillstånd där barn inte alls existerade i mitt liv, till att vilja ha barn mer än något annat, har för mig varit revolutionerande. Idag kan jag knappt förstå att jag inte skaffat barn tidigare, men det har väl att göra med hur mitt liv har sett ut förstås. Jag hade helt plötsligt de rätta förutsättningarna för att vilja leva familjeliv. Naturligtvis blir jag pissless på familjelivet också och önskar då både maken och ungarna dit pepparn växer – för att i nästa sekund ångra mig djupt, springa iväg för att krama och pussa närmsta unge till vanvett. Ja, på maken med emellanåt.

När vår son var ca 6 månader började tanken om ett syskon att frodas hos mig. Janne var helt insnöad på att ETT barn räcker. Punkt. Jag behövde vänta ut honom och det gjorde jag. När vi väl bestämt oss blev jag ett ”ägglossningsmonster”. Har jag ägglossning? JAAA!!! Jag svansade runt Janne som en marskatt… Så där höll jag på i rätt många månader, inte för att Janne klagade, eller jo ibland gjorde han faktiskt det, för han genomskådade min överdrivna tillgivenhet. Men inga barn blev till och depressionen var ett faktum. Till slut gick min kropp i total låsning. Både ägglossning och mens upphörde helt. -JAAA!!! tänkte jag, jag är med barn! Men nej. Nej, nej, nej…

Jag konsulterade Dr Google om både det ena och det andra. Jag fick så småningom ett tips av en vän – ät Efamol, det ska tydligen göra underverk med hormonerna. Detta måste naturligtvis testas, tänkte jag och köpte två burkar direkt. Under tiden som jag hade börjat äta detta undermedel, hade jag även fått en tid hos gyn för att jag ville ”kontrollera maskineriet” så att säga. Jag tjatade även till mig en remiss för att få påbörja en fertilitetsutredning. Mitt ess i rockärmen var MIN ÅLDER! För första gången tryckte jag med stolthet på om min ålder. Ujujuj, jag är ju lastgammal… Njae, det är jag ju egentligen inte, men läkaren på gyn köpte det. Undersökningen visade att allt såg ut som det skulle, men han lät sig övertalas till att starta en fertilitetsutredning på mig. Han sa ”jag skriver den här remissen åt dig, men när du väl har fått kallelsen så har nog det här problemet löst sig av sig självt ska du se”. Han hade rätt.

Jag vet inte om det var Efamolen eller om det var det faktum att jag slappnade av och slutade tänka så förbannat mycket på ägglosning osv. Mensen kom tillbaka och försvann igen. ”Jaha, ska det krångla igen nu”, tänkte jag. Jag gjorde ett test ändå, i så fall att. Tjolahopp! Den här gången var jag gravid. Några veckor senare kom det - det enorma illamåendet. Dagen innan ultraljudet hade jag läst ”tvillingmammor kan många gånger uppleva ett mycket starkare illamående”. Jag tänkte; ”Kan det vara tvillingar? Näääääeeeee… Nej, nej, nej. NEJ!”. Min farfar var tvåäggstvilling, därför har jag det arvsanlaget, men jag slog bort tankarna fortare än kvickt. Tji fick jag.

En månad efter ultraljudet kom remissen till fertilitetsutredningen. Jag ringde sjukhuset och avbokade tiden, med motiveringen ”Nej tack, jag behöver den inte, det har ordnat sig självt. Dubbelt upp!”. Jag log stort när jag sa detta och det gjorde nog sköterskan som jag talade med också.

"Oj oj oj, vi har visst en liten överraskning" sa han. Den Super Mario liknande doktorn, som samtidigt hade en avancerad Nintendo Wii joystick inuti Camilla. "Nej du har fel" säger Camilla, men jag tänker bara överraskning i mitt sinne och tänker att nu har vi nog varit så duktiga hos doktorn, sådär som när man var liten, då måste överraskningen vara en leksak som man får välja själv! I så fall ska jag ta en sådan där plastgubbe, som sitter ihop med trådar och som när trycker i botten faller den ihop.

Men nej, efteråt pekar han på ultraljudsbilden och säger högt och tydligt "ett och två". Även om matematik alltid varit lika främmande för mig som att ha dip till chips, så kan jag lägga ihop ett plus ett - och med vårt barn sen tidigare få tre. Chocken satte in och även om det absolut inte är något unikt med att en kvinna är gravid med tvillingar, kändes det ändå så när ytterligare en läkare kommer in för att räkna. Det kändes dock unikt när två personer med 5-årig läkarutbildning står och räknar till två på en suddig dataskärm. Nu kändes det som att jag likt en leksaksgubbe, hölls ihop av trådar och världen under mig blir tryckt ihop av en gigantisk tumme som försöker få mig att falla ihop. Det är ett under att min sjukt otränade kropp lyckades hålla ihop.

Chocken fortsatte inför det obligatoriska IKEA besöket som stundade. Vi kollade på varandra och skrattade i bilen, sen stirrade vi tomt ut på motorvägen framför oss. När vi kom hem så tycktes kassarna vara överväldigande många, och tydligt var då att till Ingvars fördel hade chocken suttit i under hela Ikea-besöket. I kassarna låg det bl.a tre stycken solcellslampor till trädgården, vilket jag inte mindes att jag hade köpt eller ens behövde ha. Mitt undermedvetna hade ironiskt nog köpt lampor till det mörker jag befann mig i.

Camilla frågade mig efter några dagar att vi måste göra ett val, "Ska vi ha de här barnen?" sa hon till mig och sen sa hon något mer som jag inte hörde. ”Absolut inte!” svarade jag. Hon såg misstänksamt nöjd ut, men jag tänkte inte mer på det. Chocken var fortfarande i sin fullaste effekt.

Jag älskar min Camilla och jag älskar min son Iggy - även om det är en liten jävel ibland som barn kan vara. Jag önskade mig dock en tjej som första barn, men fick det inte. Jag fick två tillslut, och jag anser mig själv då vara den lyckligaste jäveln inom 821 34 området åtminstone. Jag ser fram emot att vara deras farsa, som de kan älska tillbaka och tycka ibland vara en riktig jävel - som föräldrar kan vara.

Ja, det var verkligen en liten överraskning.

// Janne

”Ojdå! Vi har visst en liten överraskning”, sa den fryntlige mannen glatt. Han sken som en sol och tittade på mig med en blick likt ett litet barn på julafton. Jag stirrade stint tillbaka på honom, ruskade på huvudet och sa ”Nej. Du ser fel”. Mannen fortsatte att le och sa ”Jodå, se själv – En… och Två”. Han pekade på skärmen ovanför mitt huvud. Jag såg och jag förstod, men jag kunde ändå inte riktigt ta in exakt vad det var han menade. JAG hade inte beställt det där. ”Nej, nej, nej, det där går inte”, sa jag. Nu började leendet avta en smula, och mannen sa försiktigt ”Var det inte en bra överraskning”? Han såg sorgsen ut och jag tyckte lite synd om honom. Jag förklarade för mannen att det var väl egentligen en bra överraskning ändå, dock en smula chockerande. Min man satt en bit bort, han förstod inte vad vi pratade om. Jag samlade mig och sa ”TVILLINGAR Janne, vi ska ha tvillingar”. Janne höll på att ramla av stolen. Läkaren såg åter igen sprudlande lycklig ut. Han fortsatte med att säga ”Jag ska bara kontrollera så att det inte gömmer sig en tredje här inne”. Jag var nära på att svimma. Även överläkaren kallades in för att kontrollräkna antal bebisar. Jodå, det var två stycken.

Tekniskt sätt är det inte en bebis vid 8 veckor, men så långt var jag gången i alla fall, den där dagen i slutet av maj 2012. Det var (tack och lov) bara två bebisar. Läkaren skämtade inte angående kontrollräkningen, han skämtade inte om det där med tvillingar heller. Det verkade vara en av hans bästa dagar på jobbet när han upptäckte denna skatt och att han fick leverera budskapet till oss. Hans glädje smittade av sig på oss - efter ett tag i alla fall. Vi fnissade och skojade resten av dagen och chockerade den ena familjemedlemmen efter den andra, den närmsta tiden efter beskedet. Som många andra tvillingföräldrar hamnade vi dock i ett chocktillstånd. Efter några dagar var vi båda två riktigt deprimerade och såg bara mörker. Hur skulle vi få plats i huset, hur skulle vi ha råd med tre barn, skulle vi få plats i bilen (vi har inte råd att köpa en ny bil), hur skulle vi hinna med tre små barn samtidigt..? Frågorna hopade sig och allting kändes plötsligt som skit. Vi måste göra ett val, tänkte jag och jag frågade Janne; ”Vill du inte ha barnen, ska vi göra en abort?” Han svarade direkt; ”ABSOLUT INTE!! Jag vill ha de här barnen”. Jag hade fått det svar jag ville ha. Där och då bestämde vi oss för att sluta vara deprimerade och se det positiva i situationen, och fokusera på det. Vi hade ju faktiskt fått en skatt. :-)