Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu….

”HUÄ!! Mamma!!”

”HUÄ!! Mamma, mamma!!”

”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!”

Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”.

Vinterkräksjukan har anlänt för att belägra vårt hem - och den här sjukdomen har antagit apokalypsiska mått.

Iggy och Janne hade nyss blivit friska från förkylningen och vi hade precis fått upp hoppet om en normal vardag igen, när magsjukan kom stormande in i vårt hem. Först dukade Janne under, följt av Iggy några timmar senare och slutligen jag någon gång framåt småtimmarna. Det visade sig senare att även Elora hade magsjuka, men hon verkade ”friskast” av oss. Eller njae, hon och Leia var väldigt nedgångna och medtagna av förkylningen som de hade ”ärvt” från sin bror.

Vad gör man i ett sådant här läge? Båda föräldrarna är helt utslagna och barnen behöver minst en vuxen. Jo, man kallar in det tunga artilleriet. Farmor! Med ett dödsförakt likt en kamikazepilot, störtar hon in vårt hem och upprepar flera gånger sitt mantra ”Jag är immun mot magsjuka, jag blir inte smittad”. Åter igen klarar sig farmor från eländet – och det gör även Leia, vilket i sin tur tyder på att Leia nog ärvt den magiska genen. Janne brukar skämta om det genetiska sveket; ”Varför kunde inte jag ha fått ärva magsjukegenen, istället för den onda nacken?”. Den kanske skippar en generation, vad vet jag, men Leia blev i alla fall inte magsjuk och det kan hon känna sig hyfsat ensam om.

Farfar hade den stora lyckan att han skulle fara iväg till Göteborg precis i det här taget, så även han klarade sig. Dock fick han först äran att vara familjen Sedvalls ”personal shopper” innan han reste. Klorin, Proviva, toapapper, osv… Jannes äldsta bror Daniel som hade åkt hem från Norge, valde att stanna till ett par dagar hos mellanbrorsan Micke i Stockholm, för säkerhets skull. När han skulle åka därifrån började Mickes minsting Charlie att kräkas. Grattis Daniel (och Micke)! När han väl hade anlänt till Bollnäs ansåg vi oss fullt friska och smittfria (48 timmar hade passerats). Lång historia kort – Det var vi INTE!

Flickornas födelsedag, Luciadagen, firades med pompa och ståt. Mormor, morfar, morbror Lugi, Farmor och farbror Daniel var alla här. Inom två dygn hade samtliga (utom farmor) dukat under av djävulssmittan. Daniel hade ätit middag här på fredagskvällen. Han berömde Jannes goda gryta och sa vid upprepade tillfällen att han önskade receptet på den. Kommande natt fick han dock noga smaka på samtliga ingredienser igen, fast åt motsatt håll så att säga… Ingenting framhäver en smak så väl som galla. Han frågade konstigt nog aldrig mer efter receptet. Underligt.

På lördagen kom moster Zenita, morbror Rossi samt kusinerna Wilma och Felicia hit för att fira de små liven. På söndagkväll insjuknade den första och mig veterligen dukade hela familjen under inom ett par dagar. Den HÄR magsjukan smittade alltså betydligt längre än 48 timmar efter sista symptomet. Jag tror att vi har desinficerat hela huset, tvättat ALLT i 95 grader, diskmaskinen har gått på 70 grader – dvs det lägsta gradantal som gäller för att döda dessa baskilusker. Tro mig, jag har noggrant konsulterat dr Google om allt gällande vinterkräksjukan.

Nu ÄR vi i alla fall smittfria och livet håller så sakteliga på att återgå till det normala. Med lite tur kommer vi snart att få återse våra nära och kära igen, eventuellt genom en glasruta. Förhoppningsvis väljer farmor och farfar att bo kvar i huset mittemot, även om det just nu känns som en överhängande risk att de kommer att adressändra inom kort. Idag (onsdag) upplever jag att Iggy har börjat äta hyfsat normalt igen. Det var 10 dagar sedan han insjuknade. Iggy är dock helt paranoid över huruvida det ska komma mer kräks eller inte, en diskussion vi således har varje kväll och ungefär 5 gånger per natt. ”Nejdå Iggy, om du somnar så kommer det inge mera kräks”, säger vi till honom gång på gång. Vi hoppas innerligt att vi har gjort vårt på magsjukefronten, för den här vintern. I annat fall lär vår lille gosse aldrig mer våga somna igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

”Gick det bra med uppträdandet?” frågade jag min man över telefon tidigare ikväll. ”Ja det vart en succé”, svarade han och fortsatte därefter ”Kvinnor vill ha mig, Män vill va’ mig. Du är en kvinna att avundas äl...