”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi befinner oss på Gävle sjukhus. Det är doktorer, sköterskor, mamma och pappa. Det kan knappast bli mer spännande än så. Han älskar sjukhusmiljön. Jag hoppas innerligt att detta intresse håller i sig. På en av bilderna ser man mig hålla i en liten brun flaska, innehållande någon slags medicin. Av minen att döma kan man tro att jag fått en flaska terpentin eller liknande. Jag minns att det smakade förfärligt illa och jag tror att det skulle hjälpa mig att inte må illa!! Moahahahahahaha! Livets ljuva ironi… Några bilder senare ser man en bebis, en blodig, köttig krater och sen en till bebis. Iggy sitter som klistrad vid tvn och är djupt fascinerad över bilderna. Han suckar avundsjukt och förklarar att han också vill åka till farbror doktorn. Rätt vad det är springer han iväg och hämtar sin egen lilla doktorsväska. Mamma måste ju få sprutor och medicin, förhoppningsvis äcklig medicin, så att jag gör samma roliga min igen, lika som på filmen.

Själv sitter jag och ömsom gråter och ömsom skrattar. Jag kan inte annat än att skratta åt Iggys underbara fantasi och idéer, men jag kan heller inte hålla tillbaka tårarna när jag ser bilderna på mina nyfödda prinsessor. Det är för övrigt precis samma sak när jag ser Iggys första film. Tårarna kommer direkt. Sen är det ju bilder på ambulanser i båda dessa filmer. Naturligtvis gråts det en skvätt igen då.

Fy sjutton vad jag har blivit känslig sen barnen kom till världen. Eller förresten – jag blev känslig under graviditeten med Iggy, och sen har det bara blivit värre. Jag kan fortfarande inte förlåta Janne för att han lät mig se början på Star Trek-filmen, strax innan Iggy föddes. Jag grät floder, och sen skällde jag på Janne för att han hade varit så dum och inte berättat för mig vad som skulle hända. Janne satt självklart och skrattade åt mig. Hormoner, säger jag bara… Tänk om en man fick gå igenom dessa känslostormar.

Hormoner förresten. Hormonerna älskar min kropp. De klänger sig fast och vägrar att släppa taget om mig. De flesta mammor tappar sin vätska efter ca en vecka. Jag tappade min efter drygt 6 månader. Ämnesomsättningen är helt satt ur spel. Amingen påverkar inte ett skit, eller jo – den hjälper till att hålla kvar hormonerna. Detta är ett bittert konstaterande efter totalt tre graviditeter (den första slutade i ett väldigt tidigt skede) och två P-sprutor. (En P-spruta är ett P-medel som försätter kroppen i ett slags mellanting av graviditet och klimakteriet. Det är precis lika käckt och underbart som det låter.) Jag får lite panik över att det är bara fem månader kvar och hela åtta kilo kvar till beach-2014. För några år sedan hade det där varit gjort i ett nafs, eller i alla fall på ett par månader. Nu får jag nog vänta ett år känns det som. Eller vänta lite… Elora har lärt sig att gå. Okej, detta faktum borde rimligtvis hjälpa mig på traven.

Vi komma, vi komma, från pepp… Näe, det gjorde ni INTE! Ni kom från mammas mage. Alla tre. Med akutsnitt och med planerat snitt. Bortskämda från början alltså. Alla tre passerade genom VIP-entrén istället för den normala vägen. Jag hade en hyfsat bra graviditet med Iggy, men med brudarna… Fy! Det var rent utav förskräckligt. När jag hade fått datumet för det planerade snittet, då hade jag nedräkning kan jag lova - och ett fruktansvärt dåligt samvete. Jag får återkomma till det där en annan gång.

Här följer i alla fall två statusar från Fejjan, när jag låg på Gävle sjukhus för att invänta kejsarsnittet på självaste Lucia-dagen. Jag kan berätta att jag var beroende av kuddar i sängen. Jag tror jag hade 6 kuddar själv hemma!! Det gick inte att ligga ner annars. Dessutom var jag het som en kamin – som de flesta gravida brukar vara, men med tvillingar i magen var jag mycket, mycket varmare än med ”bara” en bebis i magen.

”2012-12-12

Allting är bra så här långt och strax tänker jag knoppa in. Blir väckt i morgon bitti med stränga order om dusch med desinfektionsmedel, blä. Inte får man äta eller dricka heller. Panik!!! Sköterskan frågade mig nyss vad jag ville ha att äta när op är över. Jag svarade ALLT! Och menar det... -Tack o Godnatt, hörs mer i morgon.

2012-12-13

Inatt jag drömde... Mardrömmar hör graviditeten till sägs det. Jag har klarat mig rätt bra - tills inatt. Jag drömde att vi fick trillingar! Janne säger (i drömmen) att han vetat det hela tiden, men inte velat sagt nå till mig för att inte skrämma upp mig.

Jag har sovit förfärligt dåligt inatt. Jag är alldeles för stor och för gravid, för att ligga bekvämt i dessa små sängar - där det för övrigt råder total kuddbrist! Misären är ett faktum. Dessutom är det nå så kopiöst varmt här. Undrar om det är ok att jag går ut och rullar mig i snön?

Lyssnar just nu på den galna kanariefågeln som tjuter till då och då. Jag skulle bli GALEN om jag jobbade på sjukhus. Ringklockorna låter som någon j:a liten burfågel som INTE mår bra. Lyssnar även på diverse protester från rummet intill, där det ligger ett föräldrapar och deras bebis. Bebisen är inte nöjd med livet utanför magen. Gud vad man glömmer, ok förtränger, fort. Jag har för mig att Iggy var världens snällaste bebis och att även då han var ledsen, så var han inte så DÄR hysterisk - eller? Måtte tvillingarna vara coola...

Snittet är förhoppningsvis klart före lunch, men vi är beredda på att väntetiden kan ta hela dagen. Jag vet just nu inte vad jag längtar mest efter: barnen eller frukost. Kan man vara sugen på näringsdropp?”