Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

Jag pratade med svärmor på förmiddagen. Hon föreslog att hon skulle vara barnvakt åt tjejerna, för att jag och Iggy skulle kunna gå på badhuset tillsammans. Jag har fortfarande inte fått tillbaka min normalpuls. Ångest! Badhus, huu… Jag mår dåligt bara av att höra ordet. Jag älskar att bada och det är jättekul att gå på badhuset – när jag ser ut som Jag och inte som detta blekfeta träsktroll, jag har förvandlats till. Om jag överhuvudtaget tittar mig i spegeln (det gör jag inte särskilt ofta, för det är på tok för deprimerande), då får jag en chock. Vad fan hände lixom?! Hur-som.haver, jag fixar inte att visa mig offentligt i bikini. Det finns inte en muskel kvar på denna kropp, däremot massor av extra ”vaddering” och naturligtvis ett hav av celluliter. Självfallet har jag även sedan några månader tillbaka, odlat långkalsonger inför vintern som aldrig tycks vilja komma. Det finns för övrigt inga som helst spår kvar av solbrännan jag hade sommaren 2009. Min hy skulle kunna beskrivas som ”a whiter shade of pale”. Jag vägrar helt enkelt badhuset tillsvidare.

Allt eftersom tiden går så ljusnar horisonten alltmer. Hemmaträning är mitt första mål. Tids nog kommer det att gå också, men tyvärr inte just nu. Om du undrar varför, slå mig då en signal och så kan vi väl boka in dig här hemma, istället för mig, i några dagar. Jag skjutsar dig gladeligen till psyket sen. I en madrasserad cell får du nog den vila du så väl förtjänar. Idag hade ett sådant byte passat alldeles förträffligt.

De oupphörliga skriken och den oändliga gråten ringde i mitt huvud under eftermiddagen. Jag fantiserade att jag bara gick ut genom dörren, satte mig i bilen och åkte bort, bort, bort därifrån. Aaaaahhhh, andas! En trippeldoft av bajs (japp, alla tre samtidigt) väckte mig ur den underbara drömmen. Åter igen gråt och förtvivlade skrik. ”Nej mamma, jag VILL INTE byta blöja.” Jag fräste till svar (lugnet och det sunda förnuftet är vid det här laget på Arlanda på väg till Bahamas) ”Strunta i det då, jag byter på Leia istället, så får du vänta Iggy”. Illvrål nr 347 på dagordningen; ”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! Jag vill byta blöja mamma, byt på mig.” Jag var helt nedbruten och tvingade fram ett ynkligt leende och lyckades även få fram en vänlig ton; ”Men kom då lilla gubben, så byter vi på dig nu, först”.

Andas djupt och räkna till tio – jo tjena, eller hur?! Tiotusen kanske. Jag kände hur vansinnet rann upp i mig under eftermiddagen och jag kunde tydligt visualisera hur jag i likhet med Britney, stod framför spegeln med rakapparaten och hur hårtuss efter hårtuss ramlade ner på badrumsmattan. Förmodligen kunde jag visualisera detta så väl, på grund av att jag faktiskt gjort det en gång i tiden, dock inte på grund av att jag hade ett psykbryt. Ja vad ska jag säga… Är man fjortis så är man. Jag var väldigt ”bra” på att vara fjortis; trotsig, kaxig, uppkäftig, skitdryg och… -Herregud, jag MÅSTE emigrera innan ungarna blir tonåringar!!