”Gick det bra med uppträdandet?” frågade jag min man över telefon tidigare ikväll.

”Ja det vart en succé”, svarade han och fortsatte därefter ”Kvinnor vill ha mig, Män vill va’ mig. Du är en kvinna att avundas älskling!”

”Mmm, självklart älskling”, svarade jag. Och jag tänkte ”du är en man att avundas, din djä… Äsch skitsamma, det vet han ju redan, why rub it in”.

Vi arbetar åt samma företag och varje år bjuder företaget på ett fantastiskt julbord. Det här är en fest man ser fram emot, man prioriterar, strävar, längtar och framförallt DELTAR! I år befarade vi att en av oss var tvungen att stanna hemma, men så svarade ett gäng tappra änglar Ja till uppdraget att vara barnvakter åt trion. Hurra! Nu ska här partajas, tänkte vi.

Dagen vi så länge drömt om, kom så äntligen och det gjorde även förkylningsdjävulen. Iggy sov för ovanlighetens skull länge i morse. Jag förstod redan då, jag ”börja’ ana oråd” så att säga… Till slut kom han upp, med ögonlocken hängandes ner till knävecken. Mmm hmm… Okej. Feber? Javisst! Mycket? Naturligtvis. Stigande uppåt i raskt tempo? Självfallet! Jag sms’ade Janne som i sin tur undrade om han skulle komma hem. Därav ÄR jag en kvinna att avundas.

Jag har varit sjukskriven och föräldraledig i sisådär 18 månader och jag visste även att Janne skulle uppträda i början av kvällen, därmed kändes han som den givna ”vinnaren”. Jag skulle hur det än var aldrig ha klarat av att åka hemifrån med tanke på det skick som Iggy var i idag och ikväll. Janne skulle ju åka direkt från jobbet till festen, så han skulle inte se och träffa den miserabla lille gossen.

Jag brukar säga att ”livet blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli djä…gt bra ändå” samt ”ingenting ont som inte för något gott med sig”. I det här fallet kunde jag, efter månader av velighet, äntligen bestämma mig för en fest jag funderat att gå på. Ja, oh ja, det ska jag! Vidare slipper jag kvida av magont resten av kvällen, natten, med efterföljande halsbränna morgonen efter, eftersom jag inte varit på företagets årliga julfest och förätit mig (vilket jag lovat mig själv innan, att INTE göra) på det mest fantastiska julbord som finns.

Jag önskar mina kollegor en underbar afton, men se för fan till att skeppa hem Janne med 23-bussen!

Randiga strumpor, det blir fint det, tänkte jag när jag beställde ett gäng strumpor av någon idrottsklubb härom året. Några veckor senare fick jag dem och ja, de var mycket fina. Det var dock inte mitt allmäntillstånd. Graviditetsillamåendet från helvetet hade anlänt, och det med besked. Jag tyckte att jag mådde skit när jag väntade Iggy, men i jämförelse med detta var det som en droppe i havet. Jag kunde inte använda strumporna. Om jag såg dem kom hulkningarna. Jag blev åksjuk – av att se ränderna! Varje gång jag duschade grät jag av förtvivlan. Jag blev sjösjuk. Och det var varmt. Och det luktade. Varje gång Janne hade duschat var jag tvungen att lägga mig ner och ”dö” en liten stund. Det slog varma ångor från badrummet och det stank parfym från tvålen. Självklart har han en deodorant i sprayform. Jag ville verkligen döda Janne varje gång han hade använt den. Jag var för utslagen av det enorma hormonpåslaget, det massiva illamåendet och yrsel på det – annars hade jag nog slagit ihjäl honom. Nej, det hade jag självfallet inte gjort, men jag hade i alla fall skällt ut honom efter noter. Nu låg jag istället mest som en förlamad säl och kved.

Det första tecknet på att vi väntade tvillingar, var för mig just detta illamående. Kvällen innan vi skulle åka ner till Gävle för att göra ett första ultraljud (jag tror det var i vecka 8), läste jag i boken från barnmorskan, att tvillingmammor brukar ofta känna av ett mycket större illamående i jämförelse med enlingmammor. ”Näe”, tänkte jag, ”nog för att jag har tvillingar i släkten men så illa är det inte, det är nog ”bara” en tjej den här gången”. -Moahahahahaha… Tji fick jag. Fast lite rätt hade jag ju – det var ju en tjej, och EN TILL tjej.

”Det sägs att brukar stråla om gravida kvinnor, men du ser ju förskräcklig ut gumman”. Ja, så finkänsligt utryckte sig Janne när jag väntade Iggy. I väntan på tvillingarna dök liknande fraser upp, men nu innehöll de även ord som ”nödslakt”. Okänsligt? Näe, inte för mig, inte på det sätt han sa det. Inte med tanke på att han även sa att han önskade att han kunde ta över bördan från mig. Tänk om män kunde få känna på hur det känns. Inte i nio månader, men åtminstone i nio dagar. Han brukade även skämta om hur skev arbetsfördelningen i skapandeprocessen av en liten bebis, faktiskt är, och om hans egen enorma insats i graviditeten.

Strumporna låg längst in i strumplådan tills knoddarna fötts, därefter har jag använt dem och nu börjar det dra ihop sig för att köpa nya. Ränder eller ej, men fler barn har jag i alla fall inte tänkt skaffa mig.

”Jag vill ha kramen.” Den lilla blonda skönheten på gissningsvis fyra år, tvekar ett par sekunder och kramar sedan om mitt lilla sockergryn med ett barns innerlighet. ”Jag måste ha pussen också”, fortsätter mitt sockergryn. Stumt bevittnar jag hur Blondie förvirrat försöker fösa sig förbi sockergrynet, och hur han i sin tur fångar upp henne. Han ger sig inte med mindre. Pussen vill han ha och pussen ska han få. Blondie kapitulerar efter en stund och ger sockergrynet en puss på munnen. Jag har en road min när vi lämnar dagis och med en skräckblandad förtjusning tänker jag; ”Herregud vad han är lik sin far”. Det är skönt att ha sådana här guldkornögonblick att gå tillbaka till, att hämta styrka ifrån. Det behövs, rätt ofta vill jag påstå.

Någon gång runt tretiden på eftermiddagen förvandlas mitt lilla sockergryn till Damien. Varje dag. Ibland sker förvandlingen tidigare, men oftast runt kl tre. Att mota bort Damien med mat hjälper inte heller. Förvisso blidkar det honom i viss mån, men det ger honom även mer energi att utöva elakheter mot sin närmsta omgivning. I det här fallet: Leia och Elora. ”Jag vill dunsa på Elora” säger Damien och drämmer en stor kudde rätt i ansiktet på henne. Elora som nyss dragit sig uppvid ett bord, flyger ner i golvet och gör självklart sig illa. Och hon gråter. Högt, mycket och länge. ”Weeeeeeee!!!” tjuter Damien av lycka. Jag bannar honom och tröstar Elora samtidigt. Han springer iväg och jag hör snart Leia tjuta ”iiiiiiiiiii, aaaaaaaa, buuuuuuääääää!!!”. Damien ligger över Leia och trycker ner hennes huvud och ansikte i golvet. Jag sätter ner Elora, kastar mig vidare till Leia, ryter åt Damien – som i sin tur ler belåtet tillbaka. ”Jag vill trösta Elora” säger han, och så springer han iväg och hämtar en ny kudde för att dunsa till henne igen. Jag hinner precis rycka av honom kudden och den här gången är det Damien som gråter. ”Jag VILL dunsa på Elora, jag VILL DET, JAG VILL DET!!”. Här kan allting hända. Damien slår mig, Damien slår närmsta syskon han kan, Damien smashar sönder närmsta leksak han hittar, Damien rusar uppför trappen till sitt rum och kraschar hela tågbanan för 100:e gången den här veckan.

Sluta ruska på huvudet och kom hit i stället. Bevittna detta. Försök att tala sans med honom. Jag är hyfsat övertygad om att vi är rätt okej föräldrar ändå, men vi har en riktig liten vilde här hemma. Efter någon timme tycker Damien att det är dags att bege sig och då får man äntligen träffa Iggy igen. Iggy tycker om att kramas och pussas, jo den slutsatsen har du väl redan dragit förstås. Han tycker även om att krypa ner i sängen och läsa bok, eller helt enkelt bara för att ”myyyyyyyyysa” som han själv utrycker det. Tack och lov att han har detta förlåtande drag, annars vet jag rakt inte vad jag skulle ta mig till ibland. En vän sa till mig en gång, att hon ibland går ut och sätter sig i bilen för att gråta en stund. Jag tycker att det låter som en alldeles förträfflig idé! Just nu kan jag dock fortfarande le åt dagishämtningen, så jag sparar mina tårar till en annan dag.

Idag blir det en kort-kort variant här. ”Men herregud, hur har ni det därhemma egentligen?!” Den frågan dyker upp ibland, så klart. Därför vill jag klargöra några saker. För det första: det här är min säkerhetsventil. Pyser jag inte ur mig här, då exploderar jag nog. För det andra: jag är ofta, väldigt ofta, ironisk. Likaså är min man. Här hemma flödar det sarkasm och ironi i var och varannan mening ibland. För det tredje: vi har det helt fantastiskt, äckligt, vidrigt, gullepluttsnuttigt underbart vi också. Rätt ofta egentligen, men det känner jag inte just något behov att skriva om. Om vi inte skulle ha det helt fantastiskt, äckligt, vidrigt, gullepluttsnuttigt underbart emellanåt – då skulle vi leva på varsitt håll med barnen varannan vecka. Det kan ni vara säkra på. Ni kan även vara hyfsat säkra på att Iggy, Leia och Elora samtliga har ”kommit till” just på gå grund av att vi har haft det helt fantastiskt, äckligt, vidrigt, gullepluttsnuttigt underbart lite nu och då. Låt det vara en varning till er alla! ;-)

Jag tittar förvirrat på de olika vällingburkarna på hyllan, jag vet inte vilken av dem jag ska ta, ingen känns rätt. Plötsligt får jag syn på kaffeburken, dvs den jag egentligen letade efter. Jag suckar djupt och ruskar på huvudet åt min galenskap. Efter kvällens läggningar av trion känns huvudet tungt, trött och tomt. Tydligtvis…

Ett barn vrålar för allt vad hon kan, vilket är rätt mycket för en sådan ynklig liten tana. Pappa kommer in och tröstar, men nej nej, då vrålar hon om möjligt ännu högre och ännu argare. Det är bara mamma som duger. Ett barn klamrar sig fast vid mig och vägrar släppa taget, tårarna sprutar och han skriker ”Neeeeeeeeeeeeeeeeej, mamma VILL sjunga, mamma SKA sjunga, mamma, mamma, mamma!!!” Att vi nyss legat tillsammans i sängen och läst en lång bok, till ”tonerna” av syrrans förtvivlade vrål, det spelar ingen roll. Inga ursäkter eller förklaringar accepteras heller. Här snackar vi nolltolerans. Det slutar med att jag säger god natt till en förtvivlad pojke, som i sin tur tar ut sina aggressioner, till flöjd av mammas hemska beteende, över… *trumvirvel* Pappa! Pappan möts av en Kung-fu kickande liten Damien. ”Vill du att pappa ska berätta en saga? AJJJ!! Va f… Nähä, det vill du tydligen INTE. God natt då.” Från rummet hörs gråt och skrik: ”Mamma, mamma, mamma!!”. Själv står jag med en numer hyfsat nöjd bebis i famnen. Jag säger god natt till det lilla pyret och lägger ner henne igen i sängen. Illvrål. Ihållande illvrål som ekar över hela kvarteret i en hel evighet känns det som. Tack och lov sover hennes syster ändå. Hon är väl van, och vice versa. Inifrån lillemans rum är det nu alldeles tyst. Jag kan inte säga att jag är förvånad, ungen höll på att somna medan vi borstade tänderna. Jag ställer mig vid dagens tvättberg som ska vikas och stoppas undan och inser efter en stund att nu är det tyst inifrån flickornas rum också. Eller i alla fall är det då ingen gråt jag hör längre. Hurra!

Det kanske verkar löjligt, men det är allt annat än löjligt när man befinner sig i denna skärseld vi för tillfället lever i. Dessa känslostormar som anfaller vårt hem som vinande, piskande orkaner. Det är faktiskt helt fantastiskt utmattande och det kan även vara uppfyllande – det är helt beroende på vilken sorts känslor trion vill förmedla, och i allra högsta grad i vilket sinnelag Iggy befinner sig i. Jag vill också kasta saker över hela huset, slänga mig ned golvet för att därefter sparka, skrika, slåss och gråta. Men jag nöjer mig med tanken, Just nu. Jag tror att det här är någonting som ALLA föräldrar går igenom och jag klänger mig fast vid hoppet om att det även kommer att svänga om snart – dvs att det är endast pappa som duger. Fast å andra sidan, det är väl som att välja mellan pest eller kolera, tänker jag.