En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte ens att skriva. Jag känner mig som en hög med aska, efter en eld som brunnit ut. Tydligen fanns det lite, lite glöd kvar, för nu gör jag ett nytt försök med bloggeriet.

Det sista jag skrev, men jag la aldrig ut det, för jag kände mig dels inte klar med texten och dels orkade jag inte engagera mig i något längre, det var i alla fall historien om Iggy nattvandraren…

Februari 2014

Vår son – nattvandraren. Iggy har varit en räkmacke-unge från ca 4 månaders ålder. Upp till 3 år höll denna fantastiska företeelse i sig. Han har varit den där glada, lättsamma ungen, som sover och äter bra – och är därmed nöjd med allt (okej, med det mesta åtminstone) som livet ger och har. Det var en underbar tid. Visst, han har alltid varit vild och busig, men allt annat hade känts underligt, för att vara en avkomma efter oss.

Leia och Elora har turats om lite på det här ”bråkiga” stadiet. Elora var under sitt första halvår oerhört nervpåfrestande – milt sagt. Jag har gråtit mig själv till sömns många gånger över den flickan. Naturligtvis gick det här över och då började självfallet Leia ”stymla” istället. Dock sover sessorna fantastiskt bra sen ca 8-9 månaders ålder, men då hände det något med storebror istället.

Det var som att ett monster hade väckts till liv i honom. Hans 3-årstrots kom och det med råge. Jag trodde att det var fruktansvärt vid 2 år, men jösses vad fel jag hade. Det var i själva verket som en fis i rymden i jämförelse med detta. Samtidigt började han med sin nattvandring, som vi kallar det för. Det är lika käckt och trevligt som det låter.

Ungen vaknar, flera gånger per natt; ibland bara 1-2 gånger, ibland 7-8 gånger, oftast 4 gånger. Han vaknar, stiger upp, går in till oss, väcker oss, tycker att vi också ska stiga upp, vi går och lägger honom igen och fem minuter senare är han tillbaka.

Vill han ha mat? Nej. Vill han byta blöja? Ja ibland. Vill han sova med oss? Nej nej nej… Han kan få för sig ibland att ligga i vår säng. Men inte för att sova. Vad som helst, men inte sova.

Vår cirkus håller på i kanske en halvtimme, sen somnar han - om vi har tur. Cirka 1-2 timmar senare är det dags igen. Vi har provat alla möjliga varianter, men någon röd tråd verkar inte finnas. Jag tror att jag har åldrats 200 år sedan september 2013. Både jag och Janne är konstant utmattade. Vi snackar graviditetstrött – dygnet runt.

November 2014

Iggy bytte dagis i mars. Inskolningen varade en vecka och allt gick jättebra. Det gick så fantastiskt bra, att innan vi ens var halvvägs genom den första månaden på Fjällmyra, upphörde hans sömnstörning helt. Halleluja, prisa gudarna!

Säg den lycka som varar, brukar min mamma säga… En uppmuntrande kvinna, men ibland är hon faktiskt klok.

Leia har från födseln haft problem med magen och hon är i princip konstant förstoppad. I perioder har det varit hyfsat okej, men i början av mars eskalerade Leias magproblem. Rutinerade småbarnsföräldrar anar redan vad jag ska skriva härnäst, föräldrar med ETT barn ni bör lyfta luren och ringa och boka tid för sterilisering asap!

Eftersom livet oftast är mycket ironiskt, överlämnades naturligtvis föräldratorterings-facklan vidare till lillasyster. Tack livet. Så snällt och vänligt av dig. Jag kan lova att Leia axlar sin mantel med bravur.

Det här är naturligtvis fruktansvärt för Leia, och tro mig, vi gör allt vad vi kan för att hjälpa henne. Flickan har dock ont i magen och uppenbarligen mest nattetid. Hon gråter och hon skriker, så klart. Har vi tur så vaknar bara en förälder och kan trösta henne, så den andra kan sova. Har vi otur så vaknar både bror och syster av olåten. Men oftast är det Leia och pappa som vaknar under nattens första timmar, och Leia och mamma som vaknar under nattens sista timmar. Vi vuxna har visst delat upp nattpasset någonstans runt 4-tiden.

Jag förstår inte själv hur vi orkar. I ärlighetens namn så är det väl så att vi inte längre gör det. Vi orkar inte längre. Någon bytesrätt finns dock inte, utan det är bara att bita ihop. Vi hjälper och stöttar varann och vi sätter siktet högt – snart är de tonåringar och sover hela dagarna. Till dess mina vänner, så kommer jag nog att förbli trött, fet och frånvarande.