Att gå från ett tillstånd där barn inte alls existerade i mitt liv, till att vilja ha barn mer än något annat, har för mig varit revolutionerande. Idag kan jag knappt förstå att jag inte skaffat barn tidigare, men det har väl att göra med hur mitt liv har sett ut förstås. Jag hade helt plötsligt de rätta förutsättningarna för att vilja leva familjeliv. Naturligtvis blir jag pissless på familjelivet också och önskar då både maken och ungarna dit pepparn växer – för att i nästa sekund ångra mig djupt, springa iväg för att krama och pussa närmsta unge till vanvett. Ja, på maken med emellanåt.

När vår son var ca 6 månader började tanken om ett syskon att frodas hos mig. Janne var helt insnöad på att ETT barn räcker. Punkt. Jag behövde vänta ut honom och det gjorde jag. När vi väl bestämt oss blev jag ett ”ägglossningsmonster”. Har jag ägglossning? JAAA!!! Jag svansade runt Janne som en marskatt… Så där höll jag på i rätt många månader, inte för att Janne klagade, eller jo ibland gjorde han faktiskt det, för han genomskådade min överdrivna tillgivenhet. Men inga barn blev till och depressionen var ett faktum. Till slut gick min kropp i total låsning. Både ägglossning och mens upphörde helt. -JAAA!!! tänkte jag, jag är med barn! Men nej. Nej, nej, nej…

Jag konsulterade Dr Google om både det ena och det andra. Jag fick så småningom ett tips av en vän – ät Efamol, det ska tydligen göra underverk med hormonerna. Detta måste naturligtvis testas, tänkte jag och köpte två burkar direkt. Under tiden som jag hade börjat äta detta undermedel, hade jag även fått en tid hos gyn för att jag ville ”kontrollera maskineriet” så att säga. Jag tjatade även till mig en remiss för att få påbörja en fertilitetsutredning. Mitt ess i rockärmen var MIN ÅLDER! För första gången tryckte jag med stolthet på om min ålder. Ujujuj, jag är ju lastgammal… Njae, det är jag ju egentligen inte, men läkaren på gyn köpte det. Undersökningen visade att allt såg ut som det skulle, men han lät sig övertalas till att starta en fertilitetsutredning på mig. Han sa ”jag skriver den här remissen åt dig, men när du väl har fått kallelsen så har nog det här problemet löst sig av sig självt ska du se”. Han hade rätt.

Jag vet inte om det var Efamolen eller om det var det faktum att jag slappnade av och slutade tänka så förbannat mycket på ägglosning osv. Mensen kom tillbaka och försvann igen. ”Jaha, ska det krångla igen nu”, tänkte jag. Jag gjorde ett test ändå, i så fall att. Tjolahopp! Den här gången var jag gravid. Några veckor senare kom det - det enorma illamåendet. Dagen innan ultraljudet hade jag läst ”tvillingmammor kan många gånger uppleva ett mycket starkare illamående”. Jag tänkte; ”Kan det vara tvillingar? Näääääeeeee… Nej, nej, nej. NEJ!”. Min farfar var tvåäggstvilling, därför har jag det arvsanlaget, men jag slog bort tankarna fortare än kvickt. Tji fick jag.

En månad efter ultraljudet kom remissen till fertilitetsutredningen. Jag ringde sjukhuset och avbokade tiden, med motiveringen ”Nej tack, jag behöver den inte, det har ordnat sig självt. Dubbelt upp!”. Jag log stort när jag sa detta och det gjorde nog sköterskan som jag talade med också.

 

sara

18 oktober 2013 11:27

Hade ingen aning att du genomgått en fertilitets undersökning, det måste varit jäkligt tufft. Kommer ihåg när vi fick höra nyheten på telefon, när vi också kunde meddela att vi också vänta syskon! Timing igen! Eller som din kära make så fint uttryckte sig. "vi har samma k# ll-schema" otrolig rolig läsning!!

Camilla Sedvall

18 oktober 2013 16:00

Hej!
Njae, jag behövde aldrig göra det. Jag tjatade till mig en remiss för att få komma till en läkare som hjälper en med det. Men som sagt, problemet löste sig självt. ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...