Att gå från ett tillstånd där barn inte alls existerade i mitt liv, till att vilja ha barn mer än något annat, har för mig varit revolutionerande. Idag kan jag knappt förstå att jag inte skaffat barn tidigare, men det har väl att göra med hur mitt liv har sett ut förstås. Jag hade helt plötsligt de rätta förutsättningarna för att vilja leva familjeliv. Naturligtvis blir jag pissless på familjelivet också och önskar då både maken och ungarna dit pepparn växer – för att i nästa sekund ångra mig djupt, springa iväg för att krama och pussa närmsta unge till vanvett. Ja, på maken med emellanåt.

När vår son var ca 6 månader började tanken om ett syskon att frodas hos mig. Janne var helt insnöad på att ETT barn räcker. Punkt. Jag behövde vänta ut honom och det gjorde jag. När vi väl bestämt oss blev jag ett ”ägglossningsmonster”. Har jag ägglossning? JAAA!!! Jag svansade runt Janne som en marskatt… Så där höll jag på i rätt många månader, inte för att Janne klagade, eller jo ibland gjorde han faktiskt det, för han genomskådade min överdrivna tillgivenhet. Men inga barn blev till och depressionen var ett faktum. Till slut gick min kropp i total låsning. Både ägglossning och mens upphörde helt. -JAAA!!! tänkte jag, jag är med barn! Men nej. Nej, nej, nej…

Jag konsulterade Dr Google om både det ena och det andra. Jag fick så småningom ett tips av en vän – ät Efamol, det ska tydligen göra underverk med hormonerna. Detta måste naturligtvis testas, tänkte jag och köpte två burkar direkt. Under tiden som jag hade börjat äta detta undermedel, hade jag även fått en tid hos gyn för att jag ville ”kontrollera maskineriet” så att säga. Jag tjatade även till mig en remiss för att få påbörja en fertilitetsutredning. Mitt ess i rockärmen var MIN ÅLDER! För första gången tryckte jag med stolthet på om min ålder. Ujujuj, jag är ju lastgammal… Njae, det är jag ju egentligen inte, men läkaren på gyn köpte det. Undersökningen visade att allt såg ut som det skulle, men han lät sig övertalas till att starta en fertilitetsutredning på mig. Han sa ”jag skriver den här remissen åt dig, men när du väl har fått kallelsen så har nog det här problemet löst sig av sig självt ska du se”. Han hade rätt.

Jag vet inte om det var Efamolen eller om det var det faktum att jag slappnade av och slutade tänka så förbannat mycket på ägglosning osv. Mensen kom tillbaka och försvann igen. ”Jaha, ska det krångla igen nu”, tänkte jag. Jag gjorde ett test ändå, i så fall att. Tjolahopp! Den här gången var jag gravid. Några veckor senare kom det - det enorma illamåendet. Dagen innan ultraljudet hade jag läst ”tvillingmammor kan många gånger uppleva ett mycket starkare illamående”. Jag tänkte; ”Kan det vara tvillingar? Näääääeeeee… Nej, nej, nej. NEJ!”. Min farfar var tvåäggstvilling, därför har jag det arvsanlaget, men jag slog bort tankarna fortare än kvickt. Tji fick jag.

En månad efter ultraljudet kom remissen till fertilitetsutredningen. Jag ringde sjukhuset och avbokade tiden, med motiveringen ”Nej tack, jag behöver den inte, det har ordnat sig självt. Dubbelt upp!”. Jag log stort när jag sa detta och det gjorde nog sköterskan som jag talade med också.

Jag har aldrig varit en stor klädentusiast. Min mamma säger att jag var det när jag var liten, men det tog nog slut enligt mig i ettan på lågstadiet, när jag hittade en bild på mig från den tiden, då det såg ut som något turkost monster hade kräkts över mig.

Ett provrum för en man på tre-siffrig vikt och 196 centimeter, känns som att jag är en av korvarna i ett paket godingar. Det är en underlig, onaturlig känsla, samma som att bowla och ha känslan att man har någon annans skor. Sen det ljus som finns i provhytter… Inte någonstans i den övriga världen finner man detta ljus som existerar i provhytter. Vill klädbutikerna att man ska tänka att ”Det är så här jag skulle se ut om jag gick på fest på solen alltså.”

Camilla däremot, hon gillar kläder. Men lägger ut ungefär lika mycket pengar på det dom senaste åren som mig; dvs endast till det man behöver för att slippa frysa. Hon är så långt ifrån lyxhustru man kan komma. Hon har gått i samma trasiga tights i flera år hemma och ser till att barnen kommer först, sen jag. Det förtjänar hon medalj för, som så många andra mammor gör. Vissa kan kalla mig bortskämd, jag kallar det noggrant utvalt.

Detta utspelar sig någon gång i April 2013;

Camilla var på stan tidigare idag för att prova lite kläder. Efter sviterna av två graviditeter med totalt tre barn, så ser inte direkt kroppen ut som förr. Camilla jämför det med London, före och efter bombningarna. Jag jämför det med Beirut, före och efter bombningarna. Skillnaden kanske bara våra anglofiliska vänner utanför Hedesunda svara på, om ens dom. Men i sviterna är dom senaste 8 åren tillsammans, så ser inte min kropp ut som förr heller, och jag har endast skitit ut 3,5 kilos klumpar ur min kropp. Jag har inte offrat min kropp till förmånen för ett liv med barn.

Hon kommer hem, inte på det bästa av humör, från äventyr i provhyttarna på någon av Bollnäs klädesbutiker. Med sig hem har hon en kvast som hon köpt på Karlssons, ”Det är symboliskt!” ropar hon när jag frågar varför. Hon kommer med en kvast och inte med kläder. Hon har även med sig en flaska vin, vilket under kvällen korkas upp med en djup suck. Efter några glas ställer hon sig och kollar sig själv i spegeln, då kommer det första leendet på hela eftermiddagen. Hon mumlar något om Photoshop och kommer sen och ger mig en kyss.

Jag är världens lyckligaste man - kanske för att jag inte ifrågasatte symboliken med kvasten.

// Janne