Jag har aldrig varit en stor klädentusiast. Min mamma säger att jag var det när jag var liten, men det tog nog slut enligt mig i ettan på lågstadiet, när jag hittade en bild på mig från den tiden, då det såg ut som något turkost monster hade kräkts över mig.

Ett provrum för en man på tre-siffrig vikt och 196 centimeter, känns som att jag är en av korvarna i ett paket godingar. Det är en underlig, onaturlig känsla, samma som att bowla och ha känslan att man har någon annans skor. Sen det ljus som finns i provhytter… Inte någonstans i den övriga världen finner man detta ljus som existerar i provhytter. Vill klädbutikerna att man ska tänka att ”Det är så här jag skulle se ut om jag gick på fest på solen alltså.”

Camilla däremot, hon gillar kläder. Men lägger ut ungefär lika mycket pengar på det dom senaste åren som mig; dvs endast till det man behöver för att slippa frysa. Hon är så långt ifrån lyxhustru man kan komma. Hon har gått i samma trasiga tights i flera år hemma och ser till att barnen kommer först, sen jag. Det förtjänar hon medalj för, som så många andra mammor gör. Vissa kan kalla mig bortskämd, jag kallar det noggrant utvalt.

Detta utspelar sig någon gång i April 2013;

Camilla var på stan tidigare idag för att prova lite kläder. Efter sviterna av två graviditeter med totalt tre barn, så ser inte direkt kroppen ut som förr. Camilla jämför det med London, före och efter bombningarna. Jag jämför det med Beirut, före och efter bombningarna. Skillnaden kanske bara våra anglofiliska vänner utanför Hedesunda svara på, om ens dom. Men i sviterna är dom senaste 8 åren tillsammans, så ser inte min kropp ut som förr heller, och jag har endast skitit ut 3,5 kilos klumpar ur min kropp. Jag har inte offrat min kropp till förmånen för ett liv med barn.

Hon kommer hem, inte på det bästa av humör, från äventyr i provhyttarna på någon av Bollnäs klädesbutiker. Med sig hem har hon en kvast som hon köpt på Karlssons, ”Det är symboliskt!” ropar hon när jag frågar varför. Hon kommer med en kvast och inte med kläder. Hon har även med sig en flaska vin, vilket under kvällen korkas upp med en djup suck. Efter några glas ställer hon sig och kollar sig själv i spegeln, då kommer det första leendet på hela eftermiddagen. Hon mumlar något om Photoshop och kommer sen och ger mig en kyss.

Jag är världens lyckligaste man - kanske för att jag inte ifrågasatte symboliken med kvasten.

// Janne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...