Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

Det här med pottan… Pottan är endast av ondo och av ondo allena. Ja, i alla fall om du frågar Iggy. Toaletten är pottans minst lika ondskefulle kumpan. Kissa och bajsa det ska göras i blöjan minsann. Om mamman och pappan en dag lever under illusionen att de ska lyckas få Iggy uppmärksam på att/när det händer ”olyckor”, då får de skylla sig själva. Tvättmaskinen blir nöjd i alla fall, de gånger vi låter Iggy testa att gå i kalsonger istället för i blöja. Han är inte redo alls för detta, tyvärr, och vi kan inte låta bli att känna oss frustrerade över detta faktum - ännu mer tyvärr. Självklart körde vi stenhårt med potträning i somras, men de få framgångar vi lyckades skönja, känns just nu lika avlägsna just nu som dans runt midsommarstången. Den senaste stora framgången med gossens toalettbestyr (i mitten av juli), beskrev jag med följande ord på Fejjan:

”Mr Poopipants - överstegeneral av all världens dyngblöpar!

Som min käre make konstaterade häromdagen, blir innehållet i Poppens blöjor så fantastiskt mycket obehagligare efter att ha ätit blodpudding till lunch sjuttielva dagar på raken. Jag citerar Janne; "Jo det finns ju som sagt fyra nyanser av brunt, men denna svarta sörja från Helsinkis bottenhav är något väldigt speciellt.".

Nu detta med en twist... Poppen mår lite sisådär just nu och har därför intagit mest flytande föda idag. Milkshake bl.a Mmhmm...

Vi pottränar för fullt just nu o under eftermiddagens bada-poolen-hets slog nöden till. Poppen intar den sedvanliga "göra i brallan posen", och vi påminner honom om att han inte har någon blöja på sig. Panikslaget ropar han att han vill sitta på pottan i lekstugan och kolla på Dr Snuggles. Naturligtvis. Det självklara valet, vem vill inte det lixom. Efter drygt halva avsnittet ger han upp. Inget händer. Hepp... Ut igen, kanske springa lite, kanske bada lite, kanske... Så plötsligt stannar han till. Stunden är kommen. Mr Poopipants strikes again. Han rusar för sitt liv in i lekstugan - som från början var vår gäststuga btw. Jag sitter några meter bort, men hör ljudet. Av ljudet att döma förstår jag hur detta kommer att dofta. Den stackars pottan, som inget ont anade, är nu mer svart än blå. Det är även Iggys rumpa; oerhört svart, oerhört kladdig och den stinker - nå oerhört.

Jag förbannar mig själv i samma sekund som jag kliver in i stugan. Varför skickade jag inte in Janne istället? Detta idiotiska initiativ innebär självklart att mamma får den stora äran att sanera både potta och son. Jodå, jag håller med om Jannes beskrivning: svart sörja från Helsinkis bottenhav. Doften däremot... Ungen skiter ren ondska. Ingen är någonsin förberedd på detta. Ondska!!

Tack och lov fick jag ut ungen ur lekstugan utan spill. Innehållet i sandlådan kan jag däremot inte ge några garantier för. (Självklart mellanlandade den bajskladdiga gossen där innan jag lyckats valla in honom i duschen.) Jag lyckades i alla fall stoppa honom från att klättra upp i fåtöljen till Leia, så jag känner mig rätt nöjd ändå. Stugan däremot, den får vi nog vädra ur i flera veckor befarar jag...”