Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis dukat under för djävulsförkylningen och jag var minst sagt slut. Under natten hade Leia och Elora ”sovit” i dubbelsängen med mig. Båda två med rejält upphöjd överkropp, för att hjälpa dem med andningen. Båda flickorna hade oerhört svårt att andas och dessutom hostade båda två rejält. Leia lyckades inte behålla någonting av det hon åt. Så fort hon ätit klart spydde hon upp alltihopa. Elora kunde knappt få i sig någonting. Det gick inte. Jag hade knappt fått en blund själv den natten, jag vågade inte, men visst hade jag svimmat av någon gång, absolut, men tack och lov väcktes jag ideligen av att antingen Leia eller Elora grät, snörvlade, hostade osv.

Efter ett samtal med BVC den morgonen väntade jag sedan på vår läkartid. Nu skulle vi till hälsocentralen igen. Vårt andra hem, vintern 2013. Timmarna släpade sig fram och Leia höll på att kvävas ett par gånger till hemma på skötbordet. Det var fruktansvärt – så klart! Undrar du varför vi inte åkte in till akuten? Efter alla turer vi hade haft den hösten/vintern, till både ”vanliga” hälsocentralen och till akuten så hade vi lärt oss att till akuten åker man helst inte. Då är det bättre att vänta hemma, än att vänta i ett väntrum i flera timmar där. Hemma hade jag även min son Iggy, då 2 år gammal och min man – båda två med hög feber, en förkylning som hette duga och Iggy hostade så han kräktes (han också). Vi var en miserabel liten familj, och många andra med oss. Varenda människa tycktes vara sjuka under samma period – och det var mycket riktigt en topp av RS den där vintern.

Till slut bar det av till sjukhuset. Jag stoppade in ungar och vagn i bilen och åkte ner. Jag var sjöblöt i svett när vi kom fram till väntsalen. Jag var ju som sagt var sjuk själv. Jag höll tummarna för att vi skulle få träffa en bra doktor, men ack, där sprack det. Vid vårt senaste besök med sonen på HC hade vi träffat en läkare som jag kallar dr Bluff. Hur han har fått sin legitimation det förstår jag inte, men jag vet att han inte jobbar kvar där längre och det är jag innerligt tacksam över. Förhoppningsvis har han lärt sig någonting efter den där erfarenheten. Jag vill gärna tro gott om människor och inbillar mig att det finns ett varmt, ömt hjärta hos var och en på denna jord. Kalla mig naiv, men det är min förhoppning och min styrka. Jag orkar inte och fullständigt vägrar gå omkring och tro ont om människor, om jag inte fått fog för det någon gång vill säga. Så var det med dr Bluff.

Först bönade jag och bad sköterskan att vi skulle få träffa en annan läkare, men det var omöjligt. Dr Bluff kom in i undersökningsrummet och hörde detta, så jag tvingades att konfrontera honom på direkten. Det verkade hjälpa en aning i alla fall. Han beställde några prover, lyssnade, kände osv och funderade. Han bad att få ringa barnmottagningen i Hudiksvall för att rådgöra med dem. Efter ca 30 minuter kom han tillbaka och förklarade att han inte fått tag i någon där. (Jag har sedan på plats på just barnmottagningen i Hudiksvall, fått bekräftat att han kan omöjligtvis ha ringt och inte fått något svar. De har alltid någon som svarar.) Han ville att vi skulle avvakta en dag till. ”Åk hem. Hör av er igen i morgon om det blivit värre.” Jag grät. Igen. Jag förklarade för honom (igen) att; Elora får inte i sig någon mat. Leia har blivit blå på skötbordet flera gånger, hon kan inte andas. Och till sist, slutklämmen, den som äntligen tog skruv (när han fick höra det för 3:e gången); Leia har inte haft en kissblöja sedan i går kväll. Hon får inte behålla någonting. Där tog det. Njurarna… Någonting kom han tydligen ihåg ändå från sin utbildning. På spädbarn går det betydligt mycket fortare än på en vuxen människa, att paja njurarna. ”Ok, jag skriver en remiss till barnmottagningen i Hudiksvall och ni får åka dit på en gång. Jag kan inte garantera att ni får stanna kvar, så var beredd på att de skickar hem er. Jag skriver bara EN remiss, på Leia, inte på Elora. Men behåller de Leia borde ni få stanna alla tre.” Jag grät. Av lycka. Vi rullade tillbaka ut i korridoren och jag grät hela vägen ut till bilen. Jag ringde Janne och berättade vad som blivit bestämt. ”Jag kommer hem nu och packar, sen åker vi.” Janne kunde tänka betydligt bättre än mig. ”Du är jättesjuk Camilla, du har inte sovit inatt. Du ska köra bil själv, hela vägen upp till Hudiksvall, med en flicka bak och en flicka fram..? Du kan inte ha koll på dem samtidigt som du kör och du är FÖR sjuk och trött.” Jag bara grät och grät medan jag packade in barn och vagn i bilen. Han hade ju rätt. Jag skulle ha kört åt helvete, innan vi passerat Ren ens en gång (en resa på ca 2 km).

Farmor väntade hemma hos oss tillsammans med Janne och Iggy. Farmor som jobbat hela sitt liv som sjuksköterska. Hon var både glad och arg, men mest arg. ”Varför beställde de inte en ambulans åt dig?”, frågade hon och fortsatte: ”Om inte läkaren gjorde det, varför gjorde ingen annan det?”. Jag hade inte haft någon som helst tanke på det själv. Tack vare min underbara svärmor Gudan, och min envetne karl så hade vi en halvtimme senare fått klart med ambulans. Vi ringde 1177 och på den vägen var det. Det fanns ingen tvekan någonstans i det ledet att vi skulle ha ambulans. Tjopp, tjopp, tjopp sa det, så stod det plötsligt TRE stycken ambulanser utanför vårt hus. Grannarna satte middagen i halsen och plötsligt hade vi hela huset fullt med ambulanspersonal.

Efter diverse undersökningar på plats och en del diskussion så var det bestämt vilka två ambulanser som skulle åka och då fick jag frågan; ”i vilken ambulans vill Du åka?”. Gråtattack nr 147 på dagordningen, för min del. Jag var nu tvungen att snabbt bestämma mig vilket barn jag skulle åka med. Janne var tvungen att stanna hemma med Iggy, det var alltså ”bara” jag som skulle åka med upp till Hudiksvall. Jag beslutade att åka med Leia, för det var henne jag var mest orolig för i den stunden. ”Dör hon på vägen så sitter jag åtminstone bredvid henne”, tänkte jag. Idag, ett år senare kan jag fortfarande inte se en ambulans utan att jag känner tårarna komma. Jag känner även tacksamhet och glädje. Vilken fantastisk personal, en sådan underbar yrkeskår – jag älskar dem allihop!

Drygt en timme tog resan till sjukhuset och väl där fick vi ett eget rum på akutmottagningen. Vi blev väl omhändertagna och vänligt bemötta. Tämligen snabbt hade flickorna blivit undersökta och det stod nu klart att vi skulle stanna kvar hos dem i minst en natt. Vi fick vänta i några timmar på att få ett rum uppe på barnmottagningen, för det var överbelagt på sjukhuset vid den här tiden. Tack och lov var det där en familj som var så pass okej, att de kunde skrivas ut och åka hem. Där flyttade vi in och stannade kvar i fem dagar till.

Efter det att Iggy låg i magen kan jag säga att jag/vi har haft turen att träffa mestadels bra, för att inte säga fantastisk personal, i våra kontakter med vården. Oftast, men inte jämt. Barnmottagningen i Hudiksvall består av underbara människor. De lugnade mig, förklarade för mig, de hjälpte mig. Med allt! I de flesta andra rummen på avdelningen låg det ett barn och två föräldrar. Vårt rum var lite speciellt, eftersom där låg det istället två barn och en förälder. Två spädbarn till på köpet. Några av sköterskorna insisterade att få ta hand om just oss, och det må jag erkänna var rätt mysigt. Vi var efterlängtade på något underligt vis. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för dessa människor, speciellt den sköterskan vi hade mest kontakt med. Hon tog emot oss när vi skrevs in och hon tog farväl av oss när vi fick åka hem. Helt fantastiskt. (De borde ha politikerlöner och vice versa, btw…)

Under vår första natt på barnmottagningen, skrämde Elora slag på nattsköterskan. Hon hade arbetat där i många, många år, men detta hade hon aldrig varit med om, minns jag att hon sa. Elora hade en nål i handen, för dropp bl.a Elora är Elora… Jag hade på känn att det skulle gå åt pipan när de satte nålen i hennes hand. Jag vaknade till av att Elora grät och jag ser att hon är alldeles blodig. Hela sängen är blodig. Leia är blodig. Jag ringde på klockan och när sköterskan kom så blev hon alldeles förskräckt när hon bevittnade detta blodbad. I det här läget var jag cool istället. Jag är helt störd… Ungen skrek ju för full hals, alltså var det inget större fel på henne gällande blodet. Sen såg jag att hon hade slitit bort nålen, så jag kunde snabbt bekräfta det för sköterskan. En stund senare hade Elora fått en ny nål – i huvudet. Det gick betydligt bättre med den nålen. Flickornas säng bäddades om och självklart fick de även rena kläder. Sen försökte vi sova lite igen. Personalen medicinerade tjejerna och vi hjälptes åt med att försöka få i dem mat (bröstmjölksersättning). Leia kräktes och kräktes, Elora kämpade och kämpade för att kunna dricka alls. Sakta men säkert blev de friskare och på lördagen kom min pappa upp till oss och hjälpte mig det sista dygnet. På söndag, förmiddag fick vi beskedet att vi skulle kunna åka hem och friskna på oss klart hemmavid. Vi fick tydliga direktiv på vad vi skulle göra om de plötsligt skulle bli sämre igen. Vi åkte hem och några veckor senare var vi allihop friska, för en stund i alla fall. ;-)

Jag kan skriva mycket, mycket mer om våra dagar i Hudiksvall och tiden med RS-virus i familjen. Lite sammanfattningsvis; RS är en förkylning av djävulska mått, den håller i sig i några veckor, får ett spädbarn RS så förstörs barnets luftvägar – det läker, men under lång tid. I ca två år från tillfrisknandet kan du räkna med att barnet kommer att dra på sig allt mellan himmel och jord, vad gäller förkylningar alltså. Som förälder ska du uppmärksamma slemmet. Snor och slem i halsen – det här beter sig inte som en vanlig förkylning. Det här är mycket segare, även om det inte ser så ut. När Leia andades t.ex så lät som att hon hade en maraca i bröstet. Slutligen – RS är smittsamt, riktigt jäkla smittsamt och näst intill omöjligt att värja sig mot.

Meeeen, inatt sover vi hemma. Allesammans. I våra egna sängar. Är inte livet ljuvligt, så säg?! :-)

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

Randiga strumpor, det blir fint det, tänkte jag när jag beställde ett gäng strumpor av någon idrottsklubb härom året. Några veckor senare fick jag dem och ja, de var mycket fina. Det var dock inte mitt allmäntillstånd. Graviditetsillamåendet från helvetet hade anlänt, och det med besked. Jag tyckte att jag mådde skit när jag väntade Iggy, men i jämförelse med detta var det som en droppe i havet. Jag kunde inte använda strumporna. Om jag såg dem kom hulkningarna. Jag blev åksjuk – av att se ränderna! Varje gång jag duschade grät jag av förtvivlan. Jag blev sjösjuk. Och det var varmt. Och det luktade. Varje gång Janne hade duschat var jag tvungen att lägga mig ner och ”dö” en liten stund. Det slog varma ångor från badrummet och det stank parfym från tvålen. Självklart har han en deodorant i sprayform. Jag ville verkligen döda Janne varje gång han hade använt den. Jag var för utslagen av det enorma hormonpåslaget, det massiva illamåendet och yrsel på det – annars hade jag nog slagit ihjäl honom. Nej, det hade jag självfallet inte gjort, men jag hade i alla fall skällt ut honom efter noter. Nu låg jag istället mest som en förlamad säl och kved.

Det första tecknet på att vi väntade tvillingar, var för mig just detta illamående. Kvällen innan vi skulle åka ner till Gävle för att göra ett första ultraljud (jag tror det var i vecka 8), läste jag i boken från barnmorskan, att tvillingmammor brukar ofta känna av ett mycket större illamående i jämförelse med enlingmammor. ”Näe”, tänkte jag, ”nog för att jag har tvillingar i släkten men så illa är det inte, det är nog ”bara” en tjej den här gången”. -Moahahahahaha… Tji fick jag. Fast lite rätt hade jag ju – det var ju en tjej, och EN TILL tjej.

”Det sägs att brukar stråla om gravida kvinnor, men du ser ju förskräcklig ut gumman”. Ja, så finkänsligt utryckte sig Janne när jag väntade Iggy. I väntan på tvillingarna dök liknande fraser upp, men nu innehöll de även ord som ”nödslakt”. Okänsligt? Näe, inte för mig, inte på det sätt han sa det. Inte med tanke på att han även sa att han önskade att han kunde ta över bördan från mig. Tänk om män kunde få känna på hur det känns. Inte i nio månader, men åtminstone i nio dagar. Han brukade även skämta om hur skev arbetsfördelningen i skapandeprocessen av en liten bebis, faktiskt är, och om hans egen enorma insats i graviditeten.

Strumporna låg längst in i strumplådan tills knoddarna fötts, därefter har jag använt dem och nu börjar det dra ihop sig för att köpa nya. Ränder eller ej, men fler barn har jag i alla fall inte tänkt skaffa mig.

Jag tittar förvirrat på de olika vällingburkarna på hyllan, jag vet inte vilken av dem jag ska ta, ingen känns rätt. Plötsligt får jag syn på kaffeburken, dvs den jag egentligen letade efter. Jag suckar djupt och ruskar på huvudet åt min galenskap. Efter kvällens läggningar av trion känns huvudet tungt, trött och tomt. Tydligtvis…

Ett barn vrålar för allt vad hon kan, vilket är rätt mycket för en sådan ynklig liten tana. Pappa kommer in och tröstar, men nej nej, då vrålar hon om möjligt ännu högre och ännu argare. Det är bara mamma som duger. Ett barn klamrar sig fast vid mig och vägrar släppa taget, tårarna sprutar och han skriker ”Neeeeeeeeeeeeeeeeej, mamma VILL sjunga, mamma SKA sjunga, mamma, mamma, mamma!!!” Att vi nyss legat tillsammans i sängen och läst en lång bok, till ”tonerna” av syrrans förtvivlade vrål, det spelar ingen roll. Inga ursäkter eller förklaringar accepteras heller. Här snackar vi nolltolerans. Det slutar med att jag säger god natt till en förtvivlad pojke, som i sin tur tar ut sina aggressioner, till flöjd av mammas hemska beteende, över… *trumvirvel* Pappa! Pappan möts av en Kung-fu kickande liten Damien. ”Vill du att pappa ska berätta en saga? AJJJ!! Va f… Nähä, det vill du tydligen INTE. God natt då.” Från rummet hörs gråt och skrik: ”Mamma, mamma, mamma!!”. Själv står jag med en numer hyfsat nöjd bebis i famnen. Jag säger god natt till det lilla pyret och lägger ner henne igen i sängen. Illvrål. Ihållande illvrål som ekar över hela kvarteret i en hel evighet känns det som. Tack och lov sover hennes syster ändå. Hon är väl van, och vice versa. Inifrån lillemans rum är det nu alldeles tyst. Jag kan inte säga att jag är förvånad, ungen höll på att somna medan vi borstade tänderna. Jag ställer mig vid dagens tvättberg som ska vikas och stoppas undan och inser efter en stund att nu är det tyst inifrån flickornas rum också. Eller i alla fall är det då ingen gråt jag hör längre. Hurra!

Det kanske verkar löjligt, men det är allt annat än löjligt när man befinner sig i denna skärseld vi för tillfället lever i. Dessa känslostormar som anfaller vårt hem som vinande, piskande orkaner. Det är faktiskt helt fantastiskt utmattande och det kan även vara uppfyllande – det är helt beroende på vilken sorts känslor trion vill förmedla, och i allra högsta grad i vilket sinnelag Iggy befinner sig i. Jag vill också kasta saker över hela huset, slänga mig ned golvet för att därefter sparka, skrika, slåss och gråta. Men jag nöjer mig med tanken, Just nu. Jag tror att det här är någonting som ALLA föräldrar går igenom och jag klänger mig fast vid hoppet om att det även kommer att svänga om snart – dvs att det är endast pappa som duger. Fast å andra sidan, det är väl som att välja mellan pest eller kolera, tänker jag.

Att vara mamma till tvillingar är på både gott och ont. Att vara mamma till tre små, små barn är definitivt på gott och ont. Jag räcker aldrig till, VI räcker aldrig till – det saknas alltid en famn – såvida inte någon vän eller släkting är här. Självklart innebär det massor av jobb, men klyschigt nog måste jag erkänna att den kärlek man får tillbaka av trion, den är helt ofattbart stor. Idag har jag påmint mig om det sistnämnda, om och om och om igen.

För tillfället befinner vi oss i en svartsjukefas. Aldrig förr har barnen varit så mammiga som de är just nu. Elora vill helst stå och gå, men detta under förutsättning att någon (läs mamma) håller i henne. Vi har en ”lära-gå-vagn”, men den struntar hon högaktningsfullt i. Hon tycks tänka ”Den där saken kan ni gå med själva, bläsch!”. Leia däremot hon brukar oftast sitta och pyssla på för sig själv. Ibland får hon för sig att krypa och då guppar hon upp och ner som en säl. Hon är en känslig liten själ. Minsta lilla får henne att gråta. Vem vill hon till då tror ni? Jo, till mamma så klart. Om Iggy springer förbi Leia är risken överhängande stor att hon börjar gråta – pga vinddraget. Seriöst! Ingen kan låta så ynklig och eländig som denna lilla trinda dam. När jag tar upp henne i min famn, då vill genast Elora krypa upp dit också. Eftersom Elora inte kan allt hon vill än (vilket är oändligt mycket just nu), är risken överhängande stor att hon ramlar i sina försöka att kravla sig upp i min famn. Naturligtvis gråts det. Massor!! Ingen kan låta så förbannad som Elora. Sedan har jag alltså båda flickorna i famnen samtidigt och hoppas att det ska gå bra, den här gången i alla fall… Söta, rara, snälla, var sams nu, säger jag. Men icke! Gråten och skriken blir bara mer och mer, högre och högre…Jag befarar att jag fått tinnitus efter det att tvillingarna föddes. Är Iggy hemma och bevittnar detta ”fasansfulla”, då har jag genast ett tredje barn i famnen. ”Jag vill också sitta med mamma”, säger Iggy och sätter sig delvis i mitt knä, delvis på Leias lilla ben. Katastrof nr 147 på dagordningen har precis inletts.

Igår och idag har Leia gjort några tafatta försök att kravla sig upp, i likhet med sin syster som gör detta med betydligt större framgångar. Igår och idag har Leia ramlat och slgit sig i samband med detta. Hakan har dunsat ner i antingen golvet eller sängkanten, beroende på var Leia har befunnit sig under sitt träningspass. I Leias underkäke sitter två små sylvassa tänder. I Leias överkäke sitter ett väldigt svullet tandkött som delvis har spruckit lite här och var. I går och idag har det svullna tandköttet spruckit mer, mycket mer. Det är även ännu mer svullet… Dunsen, gråten, blodet, smärtan – både igår och idag alltså. Flera gånger.

Jag tröstade det lilla knytet i famnen efter dagens tredje olycka (ja naturligtvis de andra gångerna också) och jag tyckte verkligen synd om henne, för fy tusan vad det där måste ha gjort ONT! Då tittar Elora storögt upp på mig från golvet, hon kryper fram till mina fötter och grabbar tag. Och reser sig upp. Och vill upp i famnen, eftersom det är djupt orättvist att Leia sitter där och inte hon. Jag är tvungen att försiktigt försöka fösa ner Elora på golvet igen – hon blir galen. Illvrål!!

Allt det här utspelar sig runt tretiden ungefär, inne på Iggys rum. Iggy har sedan ca 6 veckor tillbaka ”nattsuddat”. Det vill säga att han är uppe halva nätterna och leker! Han tycker absolut att mamma och pappa också ska komma för att göra honom sällskap. För att få bukt med detta har vi fått rådet att hålla honom vaken dagtid. Vi har nu avverkat två dagar i enlighet med detta råd. Vi håller på att bryta ihop. Redan. Nåväl, tillbaka till historien… Iggy är övertrött sedan kl 13,00 och han är riktigt ”på viset”. Tjejernas gråt triggade igång djävulen själv tror jag, och jag funderade ett tag om jag skulle behöva ringa på en präst för att utöva exorcism på gossebarnet. Efter att Iggy skrämt sina systrar till vanvett, demolerat sin tågbana för 7 000:e gången (den här veckan), kastat saker omkring sig, gråtit som att han skulle ha slagit sig nå ofantligt illa och drivit sin ömma moder till vansinnets rand – då var det dags att försöka lägga flickorna att sova middag.

Tyvärr har jag inga Lergigan kvar sedan graviditeten. Jag hade annars LÄTT svalt hela burken idag. (Den medicinen tog jag för mitt illamående, men den används även som nervlugnande, i alla fall i högre doser.) Jag hade även en vision om att laga lite mat eftersom det började bli eftermiddag och med mat i magen så blir både stora och små betydligt gladare och snällare. Vad som hände sedan är för tidigt att skoja om, men det blev mat i alla fall – färdig i normal middagstid. Och vi överlevde!

Känner du igen dig? För att återfå ett mentalt lugn vill jag rekommendera Cornelis Vreeswijk, Sommarkort. Jag klistrar in texten här nedan om någon mot förmodan missat denna vackra sång:

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Vi komma, vi komma, från pepp… Näe, det gjorde ni INTE! Ni kom från mammas mage. Alla tre. Med akutsnitt och med planerat snitt. Bortskämda från början alltså. Alla tre passerade genom VIP-entrén istället för den normala vägen. Jag hade en hyfsat bra graviditet med Iggy, men med brudarna… Fy! Det var rent utav förskräckligt. När jag hade fått datumet för det planerade snittet, då hade jag nedräkning kan jag lova - och ett fruktansvärt dåligt samvete. Jag får återkomma till det där en annan gång.

Här följer i alla fall två statusar från Fejjan, när jag låg på Gävle sjukhus för att invänta kejsarsnittet på självaste Lucia-dagen. Jag kan berätta att jag var beroende av kuddar i sängen. Jag tror jag hade 6 kuddar själv hemma!! Det gick inte att ligga ner annars. Dessutom var jag het som en kamin – som de flesta gravida brukar vara, men med tvillingar i magen var jag mycket, mycket varmare än med ”bara” en bebis i magen.

”2012-12-12

Allting är bra så här långt och strax tänker jag knoppa in. Blir väckt i morgon bitti med stränga order om dusch med desinfektionsmedel, blä. Inte får man äta eller dricka heller. Panik!!! Sköterskan frågade mig nyss vad jag ville ha att äta när op är över. Jag svarade ALLT! Och menar det... -Tack o Godnatt, hörs mer i morgon.

2012-12-13

Inatt jag drömde... Mardrömmar hör graviditeten till sägs det. Jag har klarat mig rätt bra - tills inatt. Jag drömde att vi fick trillingar! Janne säger (i drömmen) att han vetat det hela tiden, men inte velat sagt nå till mig för att inte skrämma upp mig.

Jag har sovit förfärligt dåligt inatt. Jag är alldeles för stor och för gravid, för att ligga bekvämt i dessa små sängar - där det för övrigt råder total kuddbrist! Misären är ett faktum. Dessutom är det nå så kopiöst varmt här. Undrar om det är ok att jag går ut och rullar mig i snön?

Lyssnar just nu på den galna kanariefågeln som tjuter till då och då. Jag skulle bli GALEN om jag jobbade på sjukhus. Ringklockorna låter som någon j:a liten burfågel som INTE mår bra. Lyssnar även på diverse protester från rummet intill, där det ligger ett föräldrapar och deras bebis. Bebisen är inte nöjd med livet utanför magen. Gud vad man glömmer, ok förtränger, fort. Jag har för mig att Iggy var världens snällaste bebis och att även då han var ledsen, så var han inte så DÄR hysterisk - eller? Måtte tvillingarna vara coola...

Snittet är förhoppningsvis klart före lunch, men vi är beredda på att väntetiden kan ta hela dagen. Jag vet just nu inte vad jag längtar mest efter: barnen eller frukost. Kan man vara sugen på näringsdropp?”

Att gå från ett tillstånd där barn inte alls existerade i mitt liv, till att vilja ha barn mer än något annat, har för mig varit revolutionerande. Idag kan jag knappt förstå att jag inte skaffat barn tidigare, men det har väl att göra med hur mitt liv har sett ut förstås. Jag hade helt plötsligt de rätta förutsättningarna för att vilja leva familjeliv. Naturligtvis blir jag pissless på familjelivet också och önskar då både maken och ungarna dit pepparn växer – för att i nästa sekund ångra mig djupt, springa iväg för att krama och pussa närmsta unge till vanvett. Ja, på maken med emellanåt.

När vår son var ca 6 månader började tanken om ett syskon att frodas hos mig. Janne var helt insnöad på att ETT barn räcker. Punkt. Jag behövde vänta ut honom och det gjorde jag. När vi väl bestämt oss blev jag ett ”ägglossningsmonster”. Har jag ägglossning? JAAA!!! Jag svansade runt Janne som en marskatt… Så där höll jag på i rätt många månader, inte för att Janne klagade, eller jo ibland gjorde han faktiskt det, för han genomskådade min överdrivna tillgivenhet. Men inga barn blev till och depressionen var ett faktum. Till slut gick min kropp i total låsning. Både ägglossning och mens upphörde helt. -JAAA!!! tänkte jag, jag är med barn! Men nej. Nej, nej, nej…

Jag konsulterade Dr Google om både det ena och det andra. Jag fick så småningom ett tips av en vän – ät Efamol, det ska tydligen göra underverk med hormonerna. Detta måste naturligtvis testas, tänkte jag och köpte två burkar direkt. Under tiden som jag hade börjat äta detta undermedel, hade jag även fått en tid hos gyn för att jag ville ”kontrollera maskineriet” så att säga. Jag tjatade även till mig en remiss för att få påbörja en fertilitetsutredning. Mitt ess i rockärmen var MIN ÅLDER! För första gången tryckte jag med stolthet på om min ålder. Ujujuj, jag är ju lastgammal… Njae, det är jag ju egentligen inte, men läkaren på gyn köpte det. Undersökningen visade att allt såg ut som det skulle, men han lät sig övertalas till att starta en fertilitetsutredning på mig. Han sa ”jag skriver den här remissen åt dig, men när du väl har fått kallelsen så har nog det här problemet löst sig av sig självt ska du se”. Han hade rätt.

Jag vet inte om det var Efamolen eller om det var det faktum att jag slappnade av och slutade tänka så förbannat mycket på ägglosning osv. Mensen kom tillbaka och försvann igen. ”Jaha, ska det krångla igen nu”, tänkte jag. Jag gjorde ett test ändå, i så fall att. Tjolahopp! Den här gången var jag gravid. Några veckor senare kom det - det enorma illamåendet. Dagen innan ultraljudet hade jag läst ”tvillingmammor kan många gånger uppleva ett mycket starkare illamående”. Jag tänkte; ”Kan det vara tvillingar? Näääääeeeee… Nej, nej, nej. NEJ!”. Min farfar var tvåäggstvilling, därför har jag det arvsanlaget, men jag slog bort tankarna fortare än kvickt. Tji fick jag.

En månad efter ultraljudet kom remissen till fertilitetsutredningen. Jag ringde sjukhuset och avbokade tiden, med motiveringen ”Nej tack, jag behöver den inte, det har ordnat sig självt. Dubbelt upp!”. Jag log stort när jag sa detta och det gjorde nog sköterskan som jag talade med också.

Jag måste erkänna – jag är en Facebooknörd. Jag blev det efter att min käre man fixade en Iphone åt mig. Det här var under tiden jag var sjukskriven och mestadels sängliggandes (jag hade en fruktansvärd graviditet med tvillingarna). I och med detta började jag i alla fall skriva statusar titt som tätt. Oftast långa. Allt eftersom tiden gick, blev statusarna oftast längre och längre och längre… Jag blev peppad av många av mina vänner att starta en blogg, och efter att ha funderat på den saken i snart ett år har jag nu äntligen gjort det. Min käre make kan dock inte hålla sina klåfingrar borta, han känner sig tvungen att lägga in sin syn på saker och ting han med. Vi får se hur detta utvecklar sig. I värsta fall har vi ju en på tok för kort soffa åt Janne, som han kan få sova i, medan jag sträcker ut mig i sängen.

Tillbaka till Facebook. En vän har bett mig lägga ut en status som jag skrev i april. Värt att veta: jag födde tvillingar i december 2012 och jag födde vår son i september två år tidigare. Jag hade samlat på mig ca 15-20 kg extra vaddering i samband med detta. Hela vintern och våren 2013 har varit kantad av sjukdomar, även sjukhusvistelse med flickorna då de fick RS. Sömn existerade knappt förrän i april-maj ungefär. Jag är i och för sig fortfarande ljusår ifrån mitt forna jag, men jag har hopp om en ljusare framtid. Dock var jag nog lite väl optimistisk den där dagen i april, när jag fick för mig att gå in i ett provrum. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig mentalt från den upplevelsen. Nåväl, så här ”lät” det i alla fall 13/4 på Fejjan:

”Jag var på stan idag och kom mig för att prova kläder, en bh och en klänning bl a. Såg min nakna överkropp i backspegeln i provhytten. När jag vaknade upp igen svimmade jag åter. Insåg där och då HUR mycket min man faktiskt älskar mig. Med darriga händer provade jag bh'n (kommentarer överflödiga) och sen klänningen. Jag såg ut att vara redo för en tur till Blåkulla. Det var bara kvasten som fattades. Klänningen var så fin på skyltdockan med stl 34, men på min Michelin-formade kropp såg den bara förskräckligt ut! Som ett påslakan på en flodhäst eller nå. Hur återhämtar man sig från nå dylikt? Jag valde att sticka huvudet i sanden. Stannade till på Gröna Skylten på vägen hem. Där finns inga dömande speglar. Väl hemma har jag dränkt min sorg över mitt forna jag, med rödvin. Gott var det. Jag ser fortfarande lika horribel ut, men lite suddigare. Man kan säga att jag blivit photoshop'ad. Jag å modellerna lixom.”