Jag måste erkänna – jag är en Facebooknörd. Jag blev det efter att min käre man fixade en Iphone åt mig. Det här var under tiden jag var sjukskriven och mestadels sängliggandes (jag hade en fruktansvärd graviditet med tvillingarna). I och med detta började jag i alla fall skriva statusar titt som tätt. Oftast långa. Allt eftersom tiden gick, blev statusarna oftast längre och längre och längre… Jag blev peppad av många av mina vänner att starta en blogg, och efter att ha funderat på den saken i snart ett år har jag nu äntligen gjort det. Min käre make kan dock inte hålla sina klåfingrar borta, han känner sig tvungen att lägga in sin syn på saker och ting han med. Vi får se hur detta utvecklar sig. I värsta fall har vi ju en på tok för kort soffa åt Janne, som han kan få sova i, medan jag sträcker ut mig i sängen.

Tillbaka till Facebook. En vän har bett mig lägga ut en status som jag skrev i april. Värt att veta: jag födde tvillingar i december 2012 och jag födde vår son i september två år tidigare. Jag hade samlat på mig ca 15-20 kg extra vaddering i samband med detta. Hela vintern och våren 2013 har varit kantad av sjukdomar, även sjukhusvistelse med flickorna då de fick RS. Sömn existerade knappt förrän i april-maj ungefär. Jag är i och för sig fortfarande ljusår ifrån mitt forna jag, men jag har hopp om en ljusare framtid. Dock var jag nog lite väl optimistisk den där dagen i april, när jag fick för mig att gå in i ett provrum. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig mentalt från den upplevelsen. Nåväl, så här ”lät” det i alla fall 13/4 på Fejjan:

”Jag var på stan idag och kom mig för att prova kläder, en bh och en klänning bl a. Såg min nakna överkropp i backspegeln i provhytten. När jag vaknade upp igen svimmade jag åter. Insåg där och då HUR mycket min man faktiskt älskar mig. Med darriga händer provade jag bh'n (kommentarer överflödiga) och sen klänningen. Jag såg ut att vara redo för en tur till Blåkulla. Det var bara kvasten som fattades. Klänningen var så fin på skyltdockan med stl 34, men på min Michelin-formade kropp såg den bara förskräckligt ut! Som ett påslakan på en flodhäst eller nå. Hur återhämtar man sig från nå dylikt? Jag valde att sticka huvudet i sanden. Stannade till på Gröna Skylten på vägen hem. Där finns inga dömande speglar. Väl hemma har jag dränkt min sorg över mitt forna jag, med rödvin. Gott var det. Jag ser fortfarande lika horribel ut, men lite suddigare. Man kan säga att jag blivit photoshop'ad. Jag å modellerna lixom.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...