Jag har aldrig varit en stor klädentusiast. Min mamma säger att jag var det när jag var liten, men det tog nog slut enligt mig i ettan på lågstadiet, när jag hittade en bild på mig från den tiden, då det såg ut som något turkost monster hade kräkts över mig.

Ett provrum för en man på tre-siffrig vikt och 196 centimeter, känns som att jag är en av korvarna i ett paket godingar. Det är en underlig, onaturlig känsla, samma som att bowla och ha känslan att man har någon annans skor. Sen det ljus som finns i provhytter… Inte någonstans i den övriga världen finner man detta ljus som existerar i provhytter. Vill klädbutikerna att man ska tänka att ”Det är så här jag skulle se ut om jag gick på fest på solen alltså.”

Camilla däremot, hon gillar kläder. Men lägger ut ungefär lika mycket pengar på det dom senaste åren som mig; dvs endast till det man behöver för att slippa frysa. Hon är så långt ifrån lyxhustru man kan komma. Hon har gått i samma trasiga tights i flera år hemma och ser till att barnen kommer först, sen jag. Det förtjänar hon medalj för, som så många andra mammor gör. Vissa kan kalla mig bortskämd, jag kallar det noggrant utvalt.

Detta utspelar sig någon gång i April 2013;

Camilla var på stan tidigare idag för att prova lite kläder. Efter sviterna av två graviditeter med totalt tre barn, så ser inte direkt kroppen ut som förr. Camilla jämför det med London, före och efter bombningarna. Jag jämför det med Beirut, före och efter bombningarna. Skillnaden kanske bara våra anglofiliska vänner utanför Hedesunda svara på, om ens dom. Men i sviterna är dom senaste 8 åren tillsammans, så ser inte min kropp ut som förr heller, och jag har endast skitit ut 3,5 kilos klumpar ur min kropp. Jag har inte offrat min kropp till förmånen för ett liv med barn.

Hon kommer hem, inte på det bästa av humör, från äventyr i provhyttarna på någon av Bollnäs klädesbutiker. Med sig hem har hon en kvast som hon köpt på Karlssons, ”Det är symboliskt!” ropar hon när jag frågar varför. Hon kommer med en kvast och inte med kläder. Hon har även med sig en flaska vin, vilket under kvällen korkas upp med en djup suck. Efter några glas ställer hon sig och kollar sig själv i spegeln, då kommer det första leendet på hela eftermiddagen. Hon mumlar något om Photoshop och kommer sen och ger mig en kyss.

Jag är världens lyckligaste man - kanske för att jag inte ifrågasatte symboliken med kvasten.

// Janne

Jag måste erkänna – jag är en Facebooknörd. Jag blev det efter att min käre man fixade en Iphone åt mig. Det här var under tiden jag var sjukskriven och mestadels sängliggandes (jag hade en fruktansvärd graviditet med tvillingarna). I och med detta började jag i alla fall skriva statusar titt som tätt. Oftast långa. Allt eftersom tiden gick, blev statusarna oftast längre och längre och längre… Jag blev peppad av många av mina vänner att starta en blogg, och efter att ha funderat på den saken i snart ett år har jag nu äntligen gjort det. Min käre make kan dock inte hålla sina klåfingrar borta, han känner sig tvungen att lägga in sin syn på saker och ting han med. Vi får se hur detta utvecklar sig. I värsta fall har vi ju en på tok för kort soffa åt Janne, som han kan få sova i, medan jag sträcker ut mig i sängen.

Tillbaka till Facebook. En vän har bett mig lägga ut en status som jag skrev i april. Värt att veta: jag födde tvillingar i december 2012 och jag födde vår son i september två år tidigare. Jag hade samlat på mig ca 15-20 kg extra vaddering i samband med detta. Hela vintern och våren 2013 har varit kantad av sjukdomar, även sjukhusvistelse med flickorna då de fick RS. Sömn existerade knappt förrän i april-maj ungefär. Jag är i och för sig fortfarande ljusår ifrån mitt forna jag, men jag har hopp om en ljusare framtid. Dock var jag nog lite väl optimistisk den där dagen i april, när jag fick för mig att gå in i ett provrum. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig mentalt från den upplevelsen. Nåväl, så här ”lät” det i alla fall 13/4 på Fejjan:

”Jag var på stan idag och kom mig för att prova kläder, en bh och en klänning bl a. Såg min nakna överkropp i backspegeln i provhytten. När jag vaknade upp igen svimmade jag åter. Insåg där och då HUR mycket min man faktiskt älskar mig. Med darriga händer provade jag bh'n (kommentarer överflödiga) och sen klänningen. Jag såg ut att vara redo för en tur till Blåkulla. Det var bara kvasten som fattades. Klänningen var så fin på skyltdockan med stl 34, men på min Michelin-formade kropp såg den bara förskräckligt ut! Som ett påslakan på en flodhäst eller nå. Hur återhämtar man sig från nå dylikt? Jag valde att sticka huvudet i sanden. Stannade till på Gröna Skylten på vägen hem. Där finns inga dömande speglar. Väl hemma har jag dränkt min sorg över mitt forna jag, med rödvin. Gott var det. Jag ser fortfarande lika horribel ut, men lite suddigare. Man kan säga att jag blivit photoshop'ad. Jag å modellerna lixom.”