Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

Jag måste erkänna – jag är en Facebooknörd. Jag blev det efter att min käre man fixade en Iphone åt mig. Det här var under tiden jag var sjukskriven och mestadels sängliggandes (jag hade en fruktansvärd graviditet med tvillingarna). I och med detta började jag i alla fall skriva statusar titt som tätt. Oftast långa. Allt eftersom tiden gick, blev statusarna oftast längre och längre och längre… Jag blev peppad av många av mina vänner att starta en blogg, och efter att ha funderat på den saken i snart ett år har jag nu äntligen gjort det. Min käre make kan dock inte hålla sina klåfingrar borta, han känner sig tvungen att lägga in sin syn på saker och ting han med. Vi får se hur detta utvecklar sig. I värsta fall har vi ju en på tok för kort soffa åt Janne, som han kan få sova i, medan jag sträcker ut mig i sängen.

Tillbaka till Facebook. En vän har bett mig lägga ut en status som jag skrev i april. Värt att veta: jag födde tvillingar i december 2012 och jag födde vår son i september två år tidigare. Jag hade samlat på mig ca 15-20 kg extra vaddering i samband med detta. Hela vintern och våren 2013 har varit kantad av sjukdomar, även sjukhusvistelse med flickorna då de fick RS. Sömn existerade knappt förrän i april-maj ungefär. Jag är i och för sig fortfarande ljusår ifrån mitt forna jag, men jag har hopp om en ljusare framtid. Dock var jag nog lite väl optimistisk den där dagen i april, när jag fick för mig att gå in i ett provrum. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig mentalt från den upplevelsen. Nåväl, så här ”lät” det i alla fall 13/4 på Fejjan:

”Jag var på stan idag och kom mig för att prova kläder, en bh och en klänning bl a. Såg min nakna överkropp i backspegeln i provhytten. När jag vaknade upp igen svimmade jag åter. Insåg där och då HUR mycket min man faktiskt älskar mig. Med darriga händer provade jag bh'n (kommentarer överflödiga) och sen klänningen. Jag såg ut att vara redo för en tur till Blåkulla. Det var bara kvasten som fattades. Klänningen var så fin på skyltdockan med stl 34, men på min Michelin-formade kropp såg den bara förskräckligt ut! Som ett påslakan på en flodhäst eller nå. Hur återhämtar man sig från nå dylikt? Jag valde att sticka huvudet i sanden. Stannade till på Gröna Skylten på vägen hem. Där finns inga dömande speglar. Väl hemma har jag dränkt min sorg över mitt forna jag, med rödvin. Gott var det. Jag ser fortfarande lika horribel ut, men lite suddigare. Man kan säga att jag blivit photoshop'ad. Jag å modellerna lixom.”