Att vara mamma till tvillingar är på både gott och ont. Att vara mamma till tre små, små barn är definitivt på gott och ont. Jag räcker aldrig till, VI räcker aldrig till – det saknas alltid en famn – såvida inte någon vän eller släkting är här. Självklart innebär det massor av jobb, men klyschigt nog måste jag erkänna att den kärlek man får tillbaka av trion, den är helt ofattbart stor. Idag har jag påmint mig om det sistnämnda, om och om och om igen.

För tillfället befinner vi oss i en svartsjukefas. Aldrig förr har barnen varit så mammiga som de är just nu. Elora vill helst stå och gå, men detta under förutsättning att någon (läs mamma) håller i henne. Vi har en ”lära-gå-vagn”, men den struntar hon högaktningsfullt i. Hon tycks tänka ”Den där saken kan ni gå med själva, bläsch!”. Leia däremot hon brukar oftast sitta och pyssla på för sig själv. Ibland får hon för sig att krypa och då guppar hon upp och ner som en säl. Hon är en känslig liten själ. Minsta lilla får henne att gråta. Vem vill hon till då tror ni? Jo, till mamma så klart. Om Iggy springer förbi Leia är risken överhängande stor att hon börjar gråta – pga vinddraget. Seriöst! Ingen kan låta så ynklig och eländig som denna lilla trinda dam. När jag tar upp henne i min famn, då vill genast Elora krypa upp dit också. Eftersom Elora inte kan allt hon vill än (vilket är oändligt mycket just nu), är risken överhängande stor att hon ramlar i sina försöka att kravla sig upp i min famn. Naturligtvis gråts det. Massor!! Ingen kan låta så förbannad som Elora. Sedan har jag alltså båda flickorna i famnen samtidigt och hoppas att det ska gå bra, den här gången i alla fall… Söta, rara, snälla, var sams nu, säger jag. Men icke! Gråten och skriken blir bara mer och mer, högre och högre…Jag befarar att jag fått tinnitus efter det att tvillingarna föddes. Är Iggy hemma och bevittnar detta ”fasansfulla”, då har jag genast ett tredje barn i famnen. ”Jag vill också sitta med mamma”, säger Iggy och sätter sig delvis i mitt knä, delvis på Leias lilla ben. Katastrof nr 147 på dagordningen har precis inletts.

Igår och idag har Leia gjort några tafatta försök att kravla sig upp, i likhet med sin syster som gör detta med betydligt större framgångar. Igår och idag har Leia ramlat och slgit sig i samband med detta. Hakan har dunsat ner i antingen golvet eller sängkanten, beroende på var Leia har befunnit sig under sitt träningspass. I Leias underkäke sitter två små sylvassa tänder. I Leias överkäke sitter ett väldigt svullet tandkött som delvis har spruckit lite här och var. I går och idag har det svullna tandköttet spruckit mer, mycket mer. Det är även ännu mer svullet… Dunsen, gråten, blodet, smärtan – både igår och idag alltså. Flera gånger.

Jag tröstade det lilla knytet i famnen efter dagens tredje olycka (ja naturligtvis de andra gångerna också) och jag tyckte verkligen synd om henne, för fy tusan vad det där måste ha gjort ONT! Då tittar Elora storögt upp på mig från golvet, hon kryper fram till mina fötter och grabbar tag. Och reser sig upp. Och vill upp i famnen, eftersom det är djupt orättvist att Leia sitter där och inte hon. Jag är tvungen att försiktigt försöka fösa ner Elora på golvet igen – hon blir galen. Illvrål!!

Allt det här utspelar sig runt tretiden ungefär, inne på Iggys rum. Iggy har sedan ca 6 veckor tillbaka ”nattsuddat”. Det vill säga att han är uppe halva nätterna och leker! Han tycker absolut att mamma och pappa också ska komma för att göra honom sällskap. För att få bukt med detta har vi fått rådet att hålla honom vaken dagtid. Vi har nu avverkat två dagar i enlighet med detta råd. Vi håller på att bryta ihop. Redan. Nåväl, tillbaka till historien… Iggy är övertrött sedan kl 13,00 och han är riktigt ”på viset”. Tjejernas gråt triggade igång djävulen själv tror jag, och jag funderade ett tag om jag skulle behöva ringa på en präst för att utöva exorcism på gossebarnet. Efter att Iggy skrämt sina systrar till vanvett, demolerat sin tågbana för 7 000:e gången (den här veckan), kastat saker omkring sig, gråtit som att han skulle ha slagit sig nå ofantligt illa och drivit sin ömma moder till vansinnets rand – då var det dags att försöka lägga flickorna att sova middag.

Tyvärr har jag inga Lergigan kvar sedan graviditeten. Jag hade annars LÄTT svalt hela burken idag. (Den medicinen tog jag för mitt illamående, men den används även som nervlugnande, i alla fall i högre doser.) Jag hade även en vision om att laga lite mat eftersom det började bli eftermiddag och med mat i magen så blir både stora och små betydligt gladare och snällare. Vad som hände sedan är för tidigt att skoja om, men det blev mat i alla fall – färdig i normal middagstid. Och vi överlevde!

Känner du igen dig? För att återfå ett mentalt lugn vill jag rekommendera Cornelis Vreeswijk, Sommarkort. Jag klistrar in texten här nedan om någon mot förmodan missat denna vackra sång:

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...