Att vara mamma till tvillingar är på både gott och ont. Att vara mamma till tre små, små barn är definitivt på gott och ont. Jag räcker aldrig till, VI räcker aldrig till – det saknas alltid en famn – såvida inte någon vän eller släkting är här. Självklart innebär det massor av jobb, men klyschigt nog måste jag erkänna att den kärlek man får tillbaka av trion, den är helt ofattbart stor. Idag har jag påmint mig om det sistnämnda, om och om och om igen.

För tillfället befinner vi oss i en svartsjukefas. Aldrig förr har barnen varit så mammiga som de är just nu. Elora vill helst stå och gå, men detta under förutsättning att någon (läs mamma) håller i henne. Vi har en ”lära-gå-vagn”, men den struntar hon högaktningsfullt i. Hon tycks tänka ”Den där saken kan ni gå med själva, bläsch!”. Leia däremot hon brukar oftast sitta och pyssla på för sig själv. Ibland får hon för sig att krypa och då guppar hon upp och ner som en säl. Hon är en känslig liten själ. Minsta lilla får henne att gråta. Vem vill hon till då tror ni? Jo, till mamma så klart. Om Iggy springer förbi Leia är risken överhängande stor att hon börjar gråta – pga vinddraget. Seriöst! Ingen kan låta så ynklig och eländig som denna lilla trinda dam. När jag tar upp henne i min famn, då vill genast Elora krypa upp dit också. Eftersom Elora inte kan allt hon vill än (vilket är oändligt mycket just nu), är risken överhängande stor att hon ramlar i sina försöka att kravla sig upp i min famn. Naturligtvis gråts det. Massor!! Ingen kan låta så förbannad som Elora. Sedan har jag alltså båda flickorna i famnen samtidigt och hoppas att det ska gå bra, den här gången i alla fall… Söta, rara, snälla, var sams nu, säger jag. Men icke! Gråten och skriken blir bara mer och mer, högre och högre…Jag befarar att jag fått tinnitus efter det att tvillingarna föddes. Är Iggy hemma och bevittnar detta ”fasansfulla”, då har jag genast ett tredje barn i famnen. ”Jag vill också sitta med mamma”, säger Iggy och sätter sig delvis i mitt knä, delvis på Leias lilla ben. Katastrof nr 147 på dagordningen har precis inletts.

Igår och idag har Leia gjort några tafatta försök att kravla sig upp, i likhet med sin syster som gör detta med betydligt större framgångar. Igår och idag har Leia ramlat och slgit sig i samband med detta. Hakan har dunsat ner i antingen golvet eller sängkanten, beroende på var Leia har befunnit sig under sitt träningspass. I Leias underkäke sitter två små sylvassa tänder. I Leias överkäke sitter ett väldigt svullet tandkött som delvis har spruckit lite här och var. I går och idag har det svullna tandköttet spruckit mer, mycket mer. Det är även ännu mer svullet… Dunsen, gråten, blodet, smärtan – både igår och idag alltså. Flera gånger.

Jag tröstade det lilla knytet i famnen efter dagens tredje olycka (ja naturligtvis de andra gångerna också) och jag tyckte verkligen synd om henne, för fy tusan vad det där måste ha gjort ONT! Då tittar Elora storögt upp på mig från golvet, hon kryper fram till mina fötter och grabbar tag. Och reser sig upp. Och vill upp i famnen, eftersom det är djupt orättvist att Leia sitter där och inte hon. Jag är tvungen att försiktigt försöka fösa ner Elora på golvet igen – hon blir galen. Illvrål!!

Allt det här utspelar sig runt tretiden ungefär, inne på Iggys rum. Iggy har sedan ca 6 veckor tillbaka ”nattsuddat”. Det vill säga att han är uppe halva nätterna och leker! Han tycker absolut att mamma och pappa också ska komma för att göra honom sällskap. För att få bukt med detta har vi fått rådet att hålla honom vaken dagtid. Vi har nu avverkat två dagar i enlighet med detta råd. Vi håller på att bryta ihop. Redan. Nåväl, tillbaka till historien… Iggy är övertrött sedan kl 13,00 och han är riktigt ”på viset”. Tjejernas gråt triggade igång djävulen själv tror jag, och jag funderade ett tag om jag skulle behöva ringa på en präst för att utöva exorcism på gossebarnet. Efter att Iggy skrämt sina systrar till vanvett, demolerat sin tågbana för 7 000:e gången (den här veckan), kastat saker omkring sig, gråtit som att han skulle ha slagit sig nå ofantligt illa och drivit sin ömma moder till vansinnets rand – då var det dags att försöka lägga flickorna att sova middag.

Tyvärr har jag inga Lergigan kvar sedan graviditeten. Jag hade annars LÄTT svalt hela burken idag. (Den medicinen tog jag för mitt illamående, men den används även som nervlugnande, i alla fall i högre doser.) Jag hade även en vision om att laga lite mat eftersom det började bli eftermiddag och med mat i magen så blir både stora och små betydligt gladare och snällare. Vad som hände sedan är för tidigt att skoja om, men det blev mat i alla fall – färdig i normal middagstid. Och vi överlevde!

Känner du igen dig? För att återfå ett mentalt lugn vill jag rekommendera Cornelis Vreeswijk, Sommarkort. Jag klistrar in texten här nedan om någon mot förmodan missat denna vackra sång:

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Jag pratade med svärmor på förmiddagen. Hon föreslog att hon skulle vara barnvakt åt tjejerna, för att jag och Iggy skulle kunna gå på badhuset tillsammans. Jag har fortfarande inte fått tillbaka min normalpuls. Ångest! Badhus, huu… Jag mår dåligt bara av att höra ordet. Jag älskar att bada och det är jättekul att gå på badhuset – när jag ser ut som Jag och inte som detta blekfeta träsktroll, jag har förvandlats till. Om jag överhuvudtaget tittar mig i spegeln (det gör jag inte särskilt ofta, för det är på tok för deprimerande), då får jag en chock. Vad fan hände lixom?! Hur-som.haver, jag fixar inte att visa mig offentligt i bikini. Det finns inte en muskel kvar på denna kropp, däremot massor av extra ”vaddering” och naturligtvis ett hav av celluliter. Självfallet har jag även sedan några månader tillbaka, odlat långkalsonger inför vintern som aldrig tycks vilja komma. Det finns för övrigt inga som helst spår kvar av solbrännan jag hade sommaren 2009. Min hy skulle kunna beskrivas som ”a whiter shade of pale”. Jag vägrar helt enkelt badhuset tillsvidare.

Allt eftersom tiden går så ljusnar horisonten alltmer. Hemmaträning är mitt första mål. Tids nog kommer det att gå också, men tyvärr inte just nu. Om du undrar varför, slå mig då en signal och så kan vi väl boka in dig här hemma, istället för mig, i några dagar. Jag skjutsar dig gladeligen till psyket sen. I en madrasserad cell får du nog den vila du så väl förtjänar. Idag hade ett sådant byte passat alldeles förträffligt.

De oupphörliga skriken och den oändliga gråten ringde i mitt huvud under eftermiddagen. Jag fantiserade att jag bara gick ut genom dörren, satte mig i bilen och åkte bort, bort, bort därifrån. Aaaaahhhh, andas! En trippeldoft av bajs (japp, alla tre samtidigt) väckte mig ur den underbara drömmen. Åter igen gråt och förtvivlade skrik. ”Nej mamma, jag VILL INTE byta blöja.” Jag fräste till svar (lugnet och det sunda förnuftet är vid det här laget på Arlanda på väg till Bahamas) ”Strunta i det då, jag byter på Leia istället, så får du vänta Iggy”. Illvrål nr 347 på dagordningen; ”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! Jag vill byta blöja mamma, byt på mig.” Jag var helt nedbruten och tvingade fram ett ynkligt leende och lyckades även få fram en vänlig ton; ”Men kom då lilla gubben, så byter vi på dig nu, först”.

Andas djupt och räkna till tio – jo tjena, eller hur?! Tiotusen kanske. Jag kände hur vansinnet rann upp i mig under eftermiddagen och jag kunde tydligt visualisera hur jag i likhet med Britney, stod framför spegeln med rakapparaten och hur hårtuss efter hårtuss ramlade ner på badrumsmattan. Förmodligen kunde jag visualisera detta så väl, på grund av att jag faktiskt gjort det en gång i tiden, dock inte på grund av att jag hade ett psykbryt. Ja vad ska jag säga… Är man fjortis så är man. Jag var väldigt ”bra” på att vara fjortis; trotsig, kaxig, uppkäftig, skitdryg och… -Herregud, jag MÅSTE emigrera innan ungarna blir tonåringar!!

Vi komma, vi komma, från pepp… Näe, det gjorde ni INTE! Ni kom från mammas mage. Alla tre. Med akutsnitt och med planerat snitt. Bortskämda från början alltså. Alla tre passerade genom VIP-entrén istället för den normala vägen. Jag hade en hyfsat bra graviditet med Iggy, men med brudarna… Fy! Det var rent utav förskräckligt. När jag hade fått datumet för det planerade snittet, då hade jag nedräkning kan jag lova - och ett fruktansvärt dåligt samvete. Jag får återkomma till det där en annan gång.

Här följer i alla fall två statusar från Fejjan, när jag låg på Gävle sjukhus för att invänta kejsarsnittet på självaste Lucia-dagen. Jag kan berätta att jag var beroende av kuddar i sängen. Jag tror jag hade 6 kuddar själv hemma!! Det gick inte att ligga ner annars. Dessutom var jag het som en kamin – som de flesta gravida brukar vara, men med tvillingar i magen var jag mycket, mycket varmare än med ”bara” en bebis i magen.

”2012-12-12

Allting är bra så här långt och strax tänker jag knoppa in. Blir väckt i morgon bitti med stränga order om dusch med desinfektionsmedel, blä. Inte får man äta eller dricka heller. Panik!!! Sköterskan frågade mig nyss vad jag ville ha att äta när op är över. Jag svarade ALLT! Och menar det... -Tack o Godnatt, hörs mer i morgon.

2012-12-13

Inatt jag drömde... Mardrömmar hör graviditeten till sägs det. Jag har klarat mig rätt bra - tills inatt. Jag drömde att vi fick trillingar! Janne säger (i drömmen) att han vetat det hela tiden, men inte velat sagt nå till mig för att inte skrämma upp mig.

Jag har sovit förfärligt dåligt inatt. Jag är alldeles för stor och för gravid, för att ligga bekvämt i dessa små sängar - där det för övrigt råder total kuddbrist! Misären är ett faktum. Dessutom är det nå så kopiöst varmt här. Undrar om det är ok att jag går ut och rullar mig i snön?

Lyssnar just nu på den galna kanariefågeln som tjuter till då och då. Jag skulle bli GALEN om jag jobbade på sjukhus. Ringklockorna låter som någon j:a liten burfågel som INTE mår bra. Lyssnar även på diverse protester från rummet intill, där det ligger ett föräldrapar och deras bebis. Bebisen är inte nöjd med livet utanför magen. Gud vad man glömmer, ok förtränger, fort. Jag har för mig att Iggy var världens snällaste bebis och att även då han var ledsen, så var han inte så DÄR hysterisk - eller? Måtte tvillingarna vara coola...

Snittet är förhoppningsvis klart före lunch, men vi är beredda på att väntetiden kan ta hela dagen. Jag vet just nu inte vad jag längtar mest efter: barnen eller frukost. Kan man vara sugen på näringsdropp?”

Det här med pottan… Pottan är endast av ondo och av ondo allena. Ja, i alla fall om du frågar Iggy. Toaletten är pottans minst lika ondskefulle kumpan. Kissa och bajsa det ska göras i blöjan minsann. Om mamman och pappan en dag lever under illusionen att de ska lyckas få Iggy uppmärksam på att/när det händer ”olyckor”, då får de skylla sig själva. Tvättmaskinen blir nöjd i alla fall, de gånger vi låter Iggy testa att gå i kalsonger istället för i blöja. Han är inte redo alls för detta, tyvärr, och vi kan inte låta bli att känna oss frustrerade över detta faktum - ännu mer tyvärr. Självklart körde vi stenhårt med potträning i somras, men de få framgångar vi lyckades skönja, känns just nu lika avlägsna just nu som dans runt midsommarstången. Den senaste stora framgången med gossens toalettbestyr (i mitten av juli), beskrev jag med följande ord på Fejjan:

”Mr Poopipants - överstegeneral av all världens dyngblöpar!

Som min käre make konstaterade häromdagen, blir innehållet i Poppens blöjor så fantastiskt mycket obehagligare efter att ha ätit blodpudding till lunch sjuttielva dagar på raken. Jag citerar Janne; "Jo det finns ju som sagt fyra nyanser av brunt, men denna svarta sörja från Helsinkis bottenhav är något väldigt speciellt.".

Nu detta med en twist... Poppen mår lite sisådär just nu och har därför intagit mest flytande föda idag. Milkshake bl.a Mmhmm...

Vi pottränar för fullt just nu o under eftermiddagens bada-poolen-hets slog nöden till. Poppen intar den sedvanliga "göra i brallan posen", och vi påminner honom om att han inte har någon blöja på sig. Panikslaget ropar han att han vill sitta på pottan i lekstugan och kolla på Dr Snuggles. Naturligtvis. Det självklara valet, vem vill inte det lixom. Efter drygt halva avsnittet ger han upp. Inget händer. Hepp... Ut igen, kanske springa lite, kanske bada lite, kanske... Så plötsligt stannar han till. Stunden är kommen. Mr Poopipants strikes again. Han rusar för sitt liv in i lekstugan - som från början var vår gäststuga btw. Jag sitter några meter bort, men hör ljudet. Av ljudet att döma förstår jag hur detta kommer att dofta. Den stackars pottan, som inget ont anade, är nu mer svart än blå. Det är även Iggys rumpa; oerhört svart, oerhört kladdig och den stinker - nå oerhört.

Jag förbannar mig själv i samma sekund som jag kliver in i stugan. Varför skickade jag inte in Janne istället? Detta idiotiska initiativ innebär självklart att mamma får den stora äran att sanera både potta och son. Jodå, jag håller med om Jannes beskrivning: svart sörja från Helsinkis bottenhav. Doften däremot... Ungen skiter ren ondska. Ingen är någonsin förberedd på detta. Ondska!!

Tack och lov fick jag ut ungen ur lekstugan utan spill. Innehållet i sandlådan kan jag däremot inte ge några garantier för. (Självklart mellanlandade den bajskladdiga gossen där innan jag lyckats valla in honom i duschen.) Jag lyckades i alla fall stoppa honom från att klättra upp i fåtöljen till Leia, så jag känner mig rätt nöjd ändå. Stugan däremot, den får vi nog vädra ur i flera veckor befarar jag...”

Att gå från ett tillstånd där barn inte alls existerade i mitt liv, till att vilja ha barn mer än något annat, har för mig varit revolutionerande. Idag kan jag knappt förstå att jag inte skaffat barn tidigare, men det har väl att göra med hur mitt liv har sett ut förstås. Jag hade helt plötsligt de rätta förutsättningarna för att vilja leva familjeliv. Naturligtvis blir jag pissless på familjelivet också och önskar då både maken och ungarna dit pepparn växer – för att i nästa sekund ångra mig djupt, springa iväg för att krama och pussa närmsta unge till vanvett. Ja, på maken med emellanåt.

När vår son var ca 6 månader började tanken om ett syskon att frodas hos mig. Janne var helt insnöad på att ETT barn räcker. Punkt. Jag behövde vänta ut honom och det gjorde jag. När vi väl bestämt oss blev jag ett ”ägglossningsmonster”. Har jag ägglossning? JAAA!!! Jag svansade runt Janne som en marskatt… Så där höll jag på i rätt många månader, inte för att Janne klagade, eller jo ibland gjorde han faktiskt det, för han genomskådade min överdrivna tillgivenhet. Men inga barn blev till och depressionen var ett faktum. Till slut gick min kropp i total låsning. Både ägglossning och mens upphörde helt. -JAAA!!! tänkte jag, jag är med barn! Men nej. Nej, nej, nej…

Jag konsulterade Dr Google om både det ena och det andra. Jag fick så småningom ett tips av en vän – ät Efamol, det ska tydligen göra underverk med hormonerna. Detta måste naturligtvis testas, tänkte jag och köpte två burkar direkt. Under tiden som jag hade börjat äta detta undermedel, hade jag även fått en tid hos gyn för att jag ville ”kontrollera maskineriet” så att säga. Jag tjatade även till mig en remiss för att få påbörja en fertilitetsutredning. Mitt ess i rockärmen var MIN ÅLDER! För första gången tryckte jag med stolthet på om min ålder. Ujujuj, jag är ju lastgammal… Njae, det är jag ju egentligen inte, men läkaren på gyn köpte det. Undersökningen visade att allt såg ut som det skulle, men han lät sig övertalas till att starta en fertilitetsutredning på mig. Han sa ”jag skriver den här remissen åt dig, men när du väl har fått kallelsen så har nog det här problemet löst sig av sig självt ska du se”. Han hade rätt.

Jag vet inte om det var Efamolen eller om det var det faktum att jag slappnade av och slutade tänka så förbannat mycket på ägglosning osv. Mensen kom tillbaka och försvann igen. ”Jaha, ska det krångla igen nu”, tänkte jag. Jag gjorde ett test ändå, i så fall att. Tjolahopp! Den här gången var jag gravid. Några veckor senare kom det - det enorma illamåendet. Dagen innan ultraljudet hade jag läst ”tvillingmammor kan många gånger uppleva ett mycket starkare illamående”. Jag tänkte; ”Kan det vara tvillingar? Näääääeeeee… Nej, nej, nej. NEJ!”. Min farfar var tvåäggstvilling, därför har jag det arvsanlaget, men jag slog bort tankarna fortare än kvickt. Tji fick jag.

En månad efter ultraljudet kom remissen till fertilitetsutredningen. Jag ringde sjukhuset och avbokade tiden, med motiveringen ”Nej tack, jag behöver den inte, det har ordnat sig självt. Dubbelt upp!”. Jag log stort när jag sa detta och det gjorde nog sköterskan som jag talade med också.

Jag har aldrig varit en stor klädentusiast. Min mamma säger att jag var det när jag var liten, men det tog nog slut enligt mig i ettan på lågstadiet, när jag hittade en bild på mig från den tiden, då det såg ut som något turkost monster hade kräkts över mig.

Ett provrum för en man på tre-siffrig vikt och 196 centimeter, känns som att jag är en av korvarna i ett paket godingar. Det är en underlig, onaturlig känsla, samma som att bowla och ha känslan att man har någon annans skor. Sen det ljus som finns i provhytter… Inte någonstans i den övriga världen finner man detta ljus som existerar i provhytter. Vill klädbutikerna att man ska tänka att ”Det är så här jag skulle se ut om jag gick på fest på solen alltså.”

Camilla däremot, hon gillar kläder. Men lägger ut ungefär lika mycket pengar på det dom senaste åren som mig; dvs endast till det man behöver för att slippa frysa. Hon är så långt ifrån lyxhustru man kan komma. Hon har gått i samma trasiga tights i flera år hemma och ser till att barnen kommer först, sen jag. Det förtjänar hon medalj för, som så många andra mammor gör. Vissa kan kalla mig bortskämd, jag kallar det noggrant utvalt.

Detta utspelar sig någon gång i April 2013;

Camilla var på stan tidigare idag för att prova lite kläder. Efter sviterna av två graviditeter med totalt tre barn, så ser inte direkt kroppen ut som förr. Camilla jämför det med London, före och efter bombningarna. Jag jämför det med Beirut, före och efter bombningarna. Skillnaden kanske bara våra anglofiliska vänner utanför Hedesunda svara på, om ens dom. Men i sviterna är dom senaste 8 åren tillsammans, så ser inte min kropp ut som förr heller, och jag har endast skitit ut 3,5 kilos klumpar ur min kropp. Jag har inte offrat min kropp till förmånen för ett liv med barn.

Hon kommer hem, inte på det bästa av humör, från äventyr i provhyttarna på någon av Bollnäs klädesbutiker. Med sig hem har hon en kvast som hon köpt på Karlssons, ”Det är symboliskt!” ropar hon när jag frågar varför. Hon kommer med en kvast och inte med kläder. Hon har även med sig en flaska vin, vilket under kvällen korkas upp med en djup suck. Efter några glas ställer hon sig och kollar sig själv i spegeln, då kommer det första leendet på hela eftermiddagen. Hon mumlar något om Photoshop och kommer sen och ger mig en kyss.

Jag är världens lyckligaste man - kanske för att jag inte ifrågasatte symboliken med kvasten.

// Janne

Jag måste erkänna – jag är en Facebooknörd. Jag blev det efter att min käre man fixade en Iphone åt mig. Det här var under tiden jag var sjukskriven och mestadels sängliggandes (jag hade en fruktansvärd graviditet med tvillingarna). I och med detta började jag i alla fall skriva statusar titt som tätt. Oftast långa. Allt eftersom tiden gick, blev statusarna oftast längre och längre och längre… Jag blev peppad av många av mina vänner att starta en blogg, och efter att ha funderat på den saken i snart ett år har jag nu äntligen gjort det. Min käre make kan dock inte hålla sina klåfingrar borta, han känner sig tvungen att lägga in sin syn på saker och ting han med. Vi får se hur detta utvecklar sig. I värsta fall har vi ju en på tok för kort soffa åt Janne, som han kan få sova i, medan jag sträcker ut mig i sängen.

Tillbaka till Facebook. En vän har bett mig lägga ut en status som jag skrev i april. Värt att veta: jag födde tvillingar i december 2012 och jag födde vår son i september två år tidigare. Jag hade samlat på mig ca 15-20 kg extra vaddering i samband med detta. Hela vintern och våren 2013 har varit kantad av sjukdomar, även sjukhusvistelse med flickorna då de fick RS. Sömn existerade knappt förrän i april-maj ungefär. Jag är i och för sig fortfarande ljusår ifrån mitt forna jag, men jag har hopp om en ljusare framtid. Dock var jag nog lite väl optimistisk den där dagen i april, när jag fick för mig att gå in i ett provrum. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig mentalt från den upplevelsen. Nåväl, så här ”lät” det i alla fall 13/4 på Fejjan:

”Jag var på stan idag och kom mig för att prova kläder, en bh och en klänning bl a. Såg min nakna överkropp i backspegeln i provhytten. När jag vaknade upp igen svimmade jag åter. Insåg där och då HUR mycket min man faktiskt älskar mig. Med darriga händer provade jag bh'n (kommentarer överflödiga) och sen klänningen. Jag såg ut att vara redo för en tur till Blåkulla. Det var bara kvasten som fattades. Klänningen var så fin på skyltdockan med stl 34, men på min Michelin-formade kropp såg den bara förskräckligt ut! Som ett påslakan på en flodhäst eller nå. Hur återhämtar man sig från nå dylikt? Jag valde att sticka huvudet i sanden. Stannade till på Gröna Skylten på vägen hem. Där finns inga dömande speglar. Väl hemma har jag dränkt min sorg över mitt forna jag, med rödvin. Gott var det. Jag ser fortfarande lika horribel ut, men lite suddigare. Man kan säga att jag blivit photoshop'ad. Jag å modellerna lixom.”

"Oj oj oj, vi har visst en liten överraskning" sa han. Den Super Mario liknande doktorn, som samtidigt hade en avancerad Nintendo Wii joystick inuti Camilla. "Nej du har fel" säger Camilla, men jag tänker bara överraskning i mitt sinne och tänker att nu har vi nog varit så duktiga hos doktorn, sådär som när man var liten, då måste överraskningen vara en leksak som man får välja själv! I så fall ska jag ta en sådan där plastgubbe, som sitter ihop med trådar och som när trycker i botten faller den ihop.

Men nej, efteråt pekar han på ultraljudsbilden och säger högt och tydligt "ett och två". Även om matematik alltid varit lika främmande för mig som att ha dip till chips, så kan jag lägga ihop ett plus ett - och med vårt barn sen tidigare få tre. Chocken satte in och även om det absolut inte är något unikt med att en kvinna är gravid med tvillingar, kändes det ändå så när ytterligare en läkare kommer in för att räkna. Det kändes dock unikt när två personer med 5-årig läkarutbildning står och räknar till två på en suddig dataskärm. Nu kändes det som att jag likt en leksaksgubbe, hölls ihop av trådar och världen under mig blir tryckt ihop av en gigantisk tumme som försöker få mig att falla ihop. Det är ett under att min sjukt otränade kropp lyckades hålla ihop.

Chocken fortsatte inför det obligatoriska IKEA besöket som stundade. Vi kollade på varandra och skrattade i bilen, sen stirrade vi tomt ut på motorvägen framför oss. När vi kom hem så tycktes kassarna vara överväldigande många, och tydligt var då att till Ingvars fördel hade chocken suttit i under hela Ikea-besöket. I kassarna låg det bl.a tre stycken solcellslampor till trädgården, vilket jag inte mindes att jag hade köpt eller ens behövde ha. Mitt undermedvetna hade ironiskt nog köpt lampor till det mörker jag befann mig i.

Camilla frågade mig efter några dagar att vi måste göra ett val, "Ska vi ha de här barnen?" sa hon till mig och sen sa hon något mer som jag inte hörde. ”Absolut inte!” svarade jag. Hon såg misstänksamt nöjd ut, men jag tänkte inte mer på det. Chocken var fortfarande i sin fullaste effekt.

Jag älskar min Camilla och jag älskar min son Iggy - även om det är en liten jävel ibland som barn kan vara. Jag önskade mig dock en tjej som första barn, men fick det inte. Jag fick två tillslut, och jag anser mig själv då vara den lyckligaste jäveln inom 821 34 området åtminstone. Jag ser fram emot att vara deras farsa, som de kan älska tillbaka och tycka ibland vara en riktig jävel - som föräldrar kan vara.

Ja, det var verkligen en liten överraskning.

// Janne