"Oj oj oj, vi har visst en liten överraskning" sa han. Den Super Mario liknande doktorn, som samtidigt hade en avancerad Nintendo Wii joystick inuti Camilla. "Nej du har fel" säger Camilla, men jag tänker bara överraskning i mitt sinne och tänker att nu har vi nog varit så duktiga hos doktorn, sådär som när man var liten, då måste överraskningen vara en leksak som man får välja själv! I så fall ska jag ta en sådan där plastgubbe, som sitter ihop med trådar och som när trycker i botten faller den ihop.

Men nej, efteråt pekar han på ultraljudsbilden och säger högt och tydligt "ett och två". Även om matematik alltid varit lika främmande för mig som att ha dip till chips, så kan jag lägga ihop ett plus ett - och med vårt barn sen tidigare få tre. Chocken satte in och även om det absolut inte är något unikt med att en kvinna är gravid med tvillingar, kändes det ändå så när ytterligare en läkare kommer in för att räkna. Det kändes dock unikt när två personer med 5-årig läkarutbildning står och räknar till två på en suddig dataskärm. Nu kändes det som att jag likt en leksaksgubbe, hölls ihop av trådar och världen under mig blir tryckt ihop av en gigantisk tumme som försöker få mig att falla ihop. Det är ett under att min sjukt otränade kropp lyckades hålla ihop.

Chocken fortsatte inför det obligatoriska IKEA besöket som stundade. Vi kollade på varandra och skrattade i bilen, sen stirrade vi tomt ut på motorvägen framför oss. När vi kom hem så tycktes kassarna vara överväldigande många, och tydligt var då att till Ingvars fördel hade chocken suttit i under hela Ikea-besöket. I kassarna låg det bl.a tre stycken solcellslampor till trädgården, vilket jag inte mindes att jag hade köpt eller ens behövde ha. Mitt undermedvetna hade ironiskt nog köpt lampor till det mörker jag befann mig i.

Camilla frågade mig efter några dagar att vi måste göra ett val, "Ska vi ha de här barnen?" sa hon till mig och sen sa hon något mer som jag inte hörde. ”Absolut inte!” svarade jag. Hon såg misstänksamt nöjd ut, men jag tänkte inte mer på det. Chocken var fortfarande i sin fullaste effekt.

Jag älskar min Camilla och jag älskar min son Iggy - även om det är en liten jävel ibland som barn kan vara. Jag önskade mig dock en tjej som första barn, men fick det inte. Jag fick två tillslut, och jag anser mig själv då vara den lyckligaste jäveln inom 821 34 området åtminstone. Jag ser fram emot att vara deras farsa, som de kan älska tillbaka och tycka ibland vara en riktig jävel - som föräldrar kan vara.

Ja, det var verkligen en liten överraskning.

// Janne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...