Randiga strumpor, det blir fint det, tänkte jag när jag beställde ett gäng strumpor av någon idrottsklubb härom året. Några veckor senare fick jag dem och ja, de var mycket fina. Det var dock inte mitt allmäntillstånd. Graviditetsillamåendet från helvetet hade anlänt, och det med besked. Jag tyckte att jag mådde skit när jag väntade Iggy, men i jämförelse med detta var det som en droppe i havet. Jag kunde inte använda strumporna. Om jag såg dem kom hulkningarna. Jag blev åksjuk – av att se ränderna! Varje gång jag duschade grät jag av förtvivlan. Jag blev sjösjuk. Och det var varmt. Och det luktade. Varje gång Janne hade duschat var jag tvungen att lägga mig ner och ”dö” en liten stund. Det slog varma ångor från badrummet och det stank parfym från tvålen. Självklart har han en deodorant i sprayform. Jag ville verkligen döda Janne varje gång han hade använt den. Jag var för utslagen av det enorma hormonpåslaget, det massiva illamåendet och yrsel på det – annars hade jag nog slagit ihjäl honom. Nej, det hade jag självfallet inte gjort, men jag hade i alla fall skällt ut honom efter noter. Nu låg jag istället mest som en förlamad säl och kved.

Det första tecknet på att vi väntade tvillingar, var för mig just detta illamående. Kvällen innan vi skulle åka ner till Gävle för att göra ett första ultraljud (jag tror det var i vecka 8), läste jag i boken från barnmorskan, att tvillingmammor brukar ofta känna av ett mycket större illamående i jämförelse med enlingmammor. ”Näe”, tänkte jag, ”nog för att jag har tvillingar i släkten men så illa är det inte, det är nog ”bara” en tjej den här gången”. -Moahahahahaha… Tji fick jag. Fast lite rätt hade jag ju – det var ju en tjej, och EN TILL tjej.

”Det sägs att brukar stråla om gravida kvinnor, men du ser ju förskräcklig ut gumman”. Ja, så finkänsligt utryckte sig Janne när jag väntade Iggy. I väntan på tvillingarna dök liknande fraser upp, men nu innehöll de även ord som ”nödslakt”. Okänsligt? Näe, inte för mig, inte på det sätt han sa det. Inte med tanke på att han även sa att han önskade att han kunde ta över bördan från mig. Tänk om män kunde få känna på hur det känns. Inte i nio månader, men åtminstone i nio dagar. Han brukade även skämta om hur skev arbetsfördelningen i skapandeprocessen av en liten bebis, faktiskt är, och om hans egen enorma insats i graviditeten.

Strumporna låg längst in i strumplådan tills knoddarna fötts, därefter har jag använt dem och nu börjar det dra ihop sig för att köpa nya. Ränder eller ej, men fler barn har jag i alla fall inte tänkt skaffa mig.