Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi befinner oss på Gävle sjukhus. Det är doktorer, sköterskor, mamma och pappa. Det kan knappast bli mer spännande än så. Han älskar sjukhusmiljön. Jag hoppas innerligt att detta intresse håller i sig. På en av bilderna ser man mig hålla i en liten brun flaska, innehållande någon slags medicin. Av minen att döma kan man tro att jag fått en flaska terpentin eller liknande. Jag minns att det smakade förfärligt illa och jag tror att det skulle hjälpa mig att inte må illa!! Moahahahahahaha! Livets ljuva ironi… Några bilder senare ser man en bebis, en blodig, köttig krater och sen en till bebis. Iggy sitter som klistrad vid tvn och är djupt fascinerad över bilderna. Han suckar avundsjukt och förklarar att han också vill åka till farbror doktorn. Rätt vad det är springer han iväg och hämtar sin egen lilla doktorsväska. Mamma måste ju få sprutor och medicin, förhoppningsvis äcklig medicin, så att jag gör samma roliga min igen, lika som på filmen.

Själv sitter jag och ömsom gråter och ömsom skrattar. Jag kan inte annat än att skratta åt Iggys underbara fantasi och idéer, men jag kan heller inte hålla tillbaka tårarna när jag ser bilderna på mina nyfödda prinsessor. Det är för övrigt precis samma sak när jag ser Iggys första film. Tårarna kommer direkt. Sen är det ju bilder på ambulanser i båda dessa filmer. Naturligtvis gråts det en skvätt igen då.

Fy sjutton vad jag har blivit känslig sen barnen kom till världen. Eller förresten – jag blev känslig under graviditeten med Iggy, och sen har det bara blivit värre. Jag kan fortfarande inte förlåta Janne för att han lät mig se början på Star Trek-filmen, strax innan Iggy föddes. Jag grät floder, och sen skällde jag på Janne för att han hade varit så dum och inte berättat för mig vad som skulle hända. Janne satt självklart och skrattade åt mig. Hormoner, säger jag bara… Tänk om en man fick gå igenom dessa känslostormar.

Hormoner förresten. Hormonerna älskar min kropp. De klänger sig fast och vägrar att släppa taget om mig. De flesta mammor tappar sin vätska efter ca en vecka. Jag tappade min efter drygt 6 månader. Ämnesomsättningen är helt satt ur spel. Amingen påverkar inte ett skit, eller jo – den hjälper till att hålla kvar hormonerna. Detta är ett bittert konstaterande efter totalt tre graviditeter (den första slutade i ett väldigt tidigt skede) och två P-sprutor. (En P-spruta är ett P-medel som försätter kroppen i ett slags mellanting av graviditet och klimakteriet. Det är precis lika käckt och underbart som det låter.) Jag får lite panik över att det är bara fem månader kvar och hela åtta kilo kvar till beach-2014. För några år sedan hade det där varit gjort i ett nafs, eller i alla fall på ett par månader. Nu får jag nog vänta ett år känns det som. Eller vänta lite… Elora har lärt sig att gå. Okej, detta faktum borde rimligtvis hjälpa mig på traven.