Jag tittar förvirrat på de olika vällingburkarna på hyllan, jag vet inte vilken av dem jag ska ta, ingen känns rätt. Plötsligt får jag syn på kaffeburken, dvs den jag egentligen letade efter. Jag suckar djupt och ruskar på huvudet åt min galenskap. Efter kvällens läggningar av trion känns huvudet tungt, trött och tomt. Tydligtvis…

Ett barn vrålar för allt vad hon kan, vilket är rätt mycket för en sådan ynklig liten tana. Pappa kommer in och tröstar, men nej nej, då vrålar hon om möjligt ännu högre och ännu argare. Det är bara mamma som duger. Ett barn klamrar sig fast vid mig och vägrar släppa taget, tårarna sprutar och han skriker ”Neeeeeeeeeeeeeeeeej, mamma VILL sjunga, mamma SKA sjunga, mamma, mamma, mamma!!!” Att vi nyss legat tillsammans i sängen och läst en lång bok, till ”tonerna” av syrrans förtvivlade vrål, det spelar ingen roll. Inga ursäkter eller förklaringar accepteras heller. Här snackar vi nolltolerans. Det slutar med att jag säger god natt till en förtvivlad pojke, som i sin tur tar ut sina aggressioner, till flöjd av mammas hemska beteende, över… *trumvirvel* Pappa! Pappan möts av en Kung-fu kickande liten Damien. ”Vill du att pappa ska berätta en saga? AJJJ!! Va f… Nähä, det vill du tydligen INTE. God natt då.” Från rummet hörs gråt och skrik: ”Mamma, mamma, mamma!!”. Själv står jag med en numer hyfsat nöjd bebis i famnen. Jag säger god natt till det lilla pyret och lägger ner henne igen i sängen. Illvrål. Ihållande illvrål som ekar över hela kvarteret i en hel evighet känns det som. Tack och lov sover hennes syster ändå. Hon är väl van, och vice versa. Inifrån lillemans rum är det nu alldeles tyst. Jag kan inte säga att jag är förvånad, ungen höll på att somna medan vi borstade tänderna. Jag ställer mig vid dagens tvättberg som ska vikas och stoppas undan och inser efter en stund att nu är det tyst inifrån flickornas rum också. Eller i alla fall är det då ingen gråt jag hör längre. Hurra!

Det kanske verkar löjligt, men det är allt annat än löjligt när man befinner sig i denna skärseld vi för tillfället lever i. Dessa känslostormar som anfaller vårt hem som vinande, piskande orkaner. Det är faktiskt helt fantastiskt utmattande och det kan även vara uppfyllande – det är helt beroende på vilken sorts känslor trion vill förmedla, och i allra högsta grad i vilket sinnelag Iggy befinner sig i. Jag vill också kasta saker över hela huset, slänga mig ned golvet för att därefter sparka, skrika, slåss och gråta. Men jag nöjer mig med tanken, Just nu. Jag tror att det här är någonting som ALLA föräldrar går igenom och jag klänger mig fast vid hoppet om att det även kommer att svänga om snart – dvs att det är endast pappa som duger. Fast å andra sidan, det är väl som att välja mellan pest eller kolera, tänker jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...