En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte ens att skriva. Jag känner mig som en hög med aska, efter en eld som brunnit ut. Tydligen fanns det lite, lite glöd kvar, för nu gör jag ett nytt försök med bloggeriet.

Det sista jag skrev, men jag la aldrig ut det, för jag kände mig dels inte klar med texten och dels orkade jag inte engagera mig i något längre, det var i alla fall historien om Iggy nattvandraren…

Februari 2014

Vår son – nattvandraren. Iggy har varit en räkmacke-unge från ca 4 månaders ålder. Upp till 3 år höll denna fantastiska företeelse i sig. Han har varit den där glada, lättsamma ungen, som sover och äter bra – och är därmed nöjd med allt (okej, med det mesta åtminstone) som livet ger och har. Det var en underbar tid. Visst, han har alltid varit vild och busig, men allt annat hade känts underligt, för att vara en avkomma efter oss.

Leia och Elora har turats om lite på det här ”bråkiga” stadiet. Elora var under sitt första halvår oerhört nervpåfrestande – milt sagt. Jag har gråtit mig själv till sömns många gånger över den flickan. Naturligtvis gick det här över och då började självfallet Leia ”stymla” istället. Dock sover sessorna fantastiskt bra sen ca 8-9 månaders ålder, men då hände det något med storebror istället.

Det var som att ett monster hade väckts till liv i honom. Hans 3-årstrots kom och det med råge. Jag trodde att det var fruktansvärt vid 2 år, men jösses vad fel jag hade. Det var i själva verket som en fis i rymden i jämförelse med detta. Samtidigt började han med sin nattvandring, som vi kallar det för. Det är lika käckt och trevligt som det låter.

Ungen vaknar, flera gånger per natt; ibland bara 1-2 gånger, ibland 7-8 gånger, oftast 4 gånger. Han vaknar, stiger upp, går in till oss, väcker oss, tycker att vi också ska stiga upp, vi går och lägger honom igen och fem minuter senare är han tillbaka.

Vill han ha mat? Nej. Vill han byta blöja? Ja ibland. Vill han sova med oss? Nej nej nej… Han kan få för sig ibland att ligga i vår säng. Men inte för att sova. Vad som helst, men inte sova.

Vår cirkus håller på i kanske en halvtimme, sen somnar han - om vi har tur. Cirka 1-2 timmar senare är det dags igen. Vi har provat alla möjliga varianter, men någon röd tråd verkar inte finnas. Jag tror att jag har åldrats 200 år sedan september 2013. Både jag och Janne är konstant utmattade. Vi snackar graviditetstrött – dygnet runt.

November 2014

Iggy bytte dagis i mars. Inskolningen varade en vecka och allt gick jättebra. Det gick så fantastiskt bra, att innan vi ens var halvvägs genom den första månaden på Fjällmyra, upphörde hans sömnstörning helt. Halleluja, prisa gudarna!

Säg den lycka som varar, brukar min mamma säga… En uppmuntrande kvinna, men ibland är hon faktiskt klok.

Leia har från födseln haft problem med magen och hon är i princip konstant förstoppad. I perioder har det varit hyfsat okej, men i början av mars eskalerade Leias magproblem. Rutinerade småbarnsföräldrar anar redan vad jag ska skriva härnäst, föräldrar med ETT barn ni bör lyfta luren och ringa och boka tid för sterilisering asap!

Eftersom livet oftast är mycket ironiskt, överlämnades naturligtvis föräldratorterings-facklan vidare till lillasyster. Tack livet. Så snällt och vänligt av dig. Jag kan lova att Leia axlar sin mantel med bravur.

Det här är naturligtvis fruktansvärt för Leia, och tro mig, vi gör allt vad vi kan för att hjälpa henne. Flickan har dock ont i magen och uppenbarligen mest nattetid. Hon gråter och hon skriker, så klart. Har vi tur så vaknar bara en förälder och kan trösta henne, så den andra kan sova. Har vi otur så vaknar både bror och syster av olåten. Men oftast är det Leia och pappa som vaknar under nattens första timmar, och Leia och mamma som vaknar under nattens sista timmar. Vi vuxna har visst delat upp nattpasset någonstans runt 4-tiden.

Jag förstår inte själv hur vi orkar. I ärlighetens namn så är det väl så att vi inte längre gör det. Vi orkar inte längre. Någon bytesrätt finns dock inte, utan det är bara att bita ihop. Vi hjälper och stöttar varann och vi sätter siktet högt – snart är de tonåringar och sover hela dagarna. Till dess mina vänner, så kommer jag nog att förbli trött, fet och frånvarande.

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis dukat under för djävulsförkylningen och jag var minst sagt slut. Under natten hade Leia och Elora ”sovit” i dubbelsängen med mig. Båda två med rejält upphöjd överkropp, för att hjälpa dem med andningen. Båda flickorna hade oerhört svårt att andas och dessutom hostade båda två rejält. Leia lyckades inte behålla någonting av det hon åt. Så fort hon ätit klart spydde hon upp alltihopa. Elora kunde knappt få i sig någonting. Det gick inte. Jag hade knappt fått en blund själv den natten, jag vågade inte, men visst hade jag svimmat av någon gång, absolut, men tack och lov väcktes jag ideligen av att antingen Leia eller Elora grät, snörvlade, hostade osv.

Efter ett samtal med BVC den morgonen väntade jag sedan på vår läkartid. Nu skulle vi till hälsocentralen igen. Vårt andra hem, vintern 2013. Timmarna släpade sig fram och Leia höll på att kvävas ett par gånger till hemma på skötbordet. Det var fruktansvärt – så klart! Undrar du varför vi inte åkte in till akuten? Efter alla turer vi hade haft den hösten/vintern, till både ”vanliga” hälsocentralen och till akuten så hade vi lärt oss att till akuten åker man helst inte. Då är det bättre att vänta hemma, än att vänta i ett väntrum i flera timmar där. Hemma hade jag även min son Iggy, då 2 år gammal och min man – båda två med hög feber, en förkylning som hette duga och Iggy hostade så han kräktes (han också). Vi var en miserabel liten familj, och många andra med oss. Varenda människa tycktes vara sjuka under samma period – och det var mycket riktigt en topp av RS den där vintern.

Till slut bar det av till sjukhuset. Jag stoppade in ungar och vagn i bilen och åkte ner. Jag var sjöblöt i svett när vi kom fram till väntsalen. Jag var ju som sagt var sjuk själv. Jag höll tummarna för att vi skulle få träffa en bra doktor, men ack, där sprack det. Vid vårt senaste besök med sonen på HC hade vi träffat en läkare som jag kallar dr Bluff. Hur han har fått sin legitimation det förstår jag inte, men jag vet att han inte jobbar kvar där längre och det är jag innerligt tacksam över. Förhoppningsvis har han lärt sig någonting efter den där erfarenheten. Jag vill gärna tro gott om människor och inbillar mig att det finns ett varmt, ömt hjärta hos var och en på denna jord. Kalla mig naiv, men det är min förhoppning och min styrka. Jag orkar inte och fullständigt vägrar gå omkring och tro ont om människor, om jag inte fått fog för det någon gång vill säga. Så var det med dr Bluff.

Först bönade jag och bad sköterskan att vi skulle få träffa en annan läkare, men det var omöjligt. Dr Bluff kom in i undersökningsrummet och hörde detta, så jag tvingades att konfrontera honom på direkten. Det verkade hjälpa en aning i alla fall. Han beställde några prover, lyssnade, kände osv och funderade. Han bad att få ringa barnmottagningen i Hudiksvall för att rådgöra med dem. Efter ca 30 minuter kom han tillbaka och förklarade att han inte fått tag i någon där. (Jag har sedan på plats på just barnmottagningen i Hudiksvall, fått bekräftat att han kan omöjligtvis ha ringt och inte fått något svar. De har alltid någon som svarar.) Han ville att vi skulle avvakta en dag till. ”Åk hem. Hör av er igen i morgon om det blivit värre.” Jag grät. Igen. Jag förklarade för honom (igen) att; Elora får inte i sig någon mat. Leia har blivit blå på skötbordet flera gånger, hon kan inte andas. Och till sist, slutklämmen, den som äntligen tog skruv (när han fick höra det för 3:e gången); Leia har inte haft en kissblöja sedan i går kväll. Hon får inte behålla någonting. Där tog det. Njurarna… Någonting kom han tydligen ihåg ändå från sin utbildning. På spädbarn går det betydligt mycket fortare än på en vuxen människa, att paja njurarna. ”Ok, jag skriver en remiss till barnmottagningen i Hudiksvall och ni får åka dit på en gång. Jag kan inte garantera att ni får stanna kvar, så var beredd på att de skickar hem er. Jag skriver bara EN remiss, på Leia, inte på Elora. Men behåller de Leia borde ni få stanna alla tre.” Jag grät. Av lycka. Vi rullade tillbaka ut i korridoren och jag grät hela vägen ut till bilen. Jag ringde Janne och berättade vad som blivit bestämt. ”Jag kommer hem nu och packar, sen åker vi.” Janne kunde tänka betydligt bättre än mig. ”Du är jättesjuk Camilla, du har inte sovit inatt. Du ska köra bil själv, hela vägen upp till Hudiksvall, med en flicka bak och en flicka fram..? Du kan inte ha koll på dem samtidigt som du kör och du är FÖR sjuk och trött.” Jag bara grät och grät medan jag packade in barn och vagn i bilen. Han hade ju rätt. Jag skulle ha kört åt helvete, innan vi passerat Ren ens en gång (en resa på ca 2 km).

Farmor väntade hemma hos oss tillsammans med Janne och Iggy. Farmor som jobbat hela sitt liv som sjuksköterska. Hon var både glad och arg, men mest arg. ”Varför beställde de inte en ambulans åt dig?”, frågade hon och fortsatte: ”Om inte läkaren gjorde det, varför gjorde ingen annan det?”. Jag hade inte haft någon som helst tanke på det själv. Tack vare min underbara svärmor Gudan, och min envetne karl så hade vi en halvtimme senare fått klart med ambulans. Vi ringde 1177 och på den vägen var det. Det fanns ingen tvekan någonstans i det ledet att vi skulle ha ambulans. Tjopp, tjopp, tjopp sa det, så stod det plötsligt TRE stycken ambulanser utanför vårt hus. Grannarna satte middagen i halsen och plötsligt hade vi hela huset fullt med ambulanspersonal.

Efter diverse undersökningar på plats och en del diskussion så var det bestämt vilka två ambulanser som skulle åka och då fick jag frågan; ”i vilken ambulans vill Du åka?”. Gråtattack nr 147 på dagordningen, för min del. Jag var nu tvungen att snabbt bestämma mig vilket barn jag skulle åka med. Janne var tvungen att stanna hemma med Iggy, det var alltså ”bara” jag som skulle åka med upp till Hudiksvall. Jag beslutade att åka med Leia, för det var henne jag var mest orolig för i den stunden. ”Dör hon på vägen så sitter jag åtminstone bredvid henne”, tänkte jag. Idag, ett år senare kan jag fortfarande inte se en ambulans utan att jag känner tårarna komma. Jag känner även tacksamhet och glädje. Vilken fantastisk personal, en sådan underbar yrkeskår – jag älskar dem allihop!

Drygt en timme tog resan till sjukhuset och väl där fick vi ett eget rum på akutmottagningen. Vi blev väl omhändertagna och vänligt bemötta. Tämligen snabbt hade flickorna blivit undersökta och det stod nu klart att vi skulle stanna kvar hos dem i minst en natt. Vi fick vänta i några timmar på att få ett rum uppe på barnmottagningen, för det var överbelagt på sjukhuset vid den här tiden. Tack och lov var det där en familj som var så pass okej, att de kunde skrivas ut och åka hem. Där flyttade vi in och stannade kvar i fem dagar till.

Efter det att Iggy låg i magen kan jag säga att jag/vi har haft turen att träffa mestadels bra, för att inte säga fantastisk personal, i våra kontakter med vården. Oftast, men inte jämt. Barnmottagningen i Hudiksvall består av underbara människor. De lugnade mig, förklarade för mig, de hjälpte mig. Med allt! I de flesta andra rummen på avdelningen låg det ett barn och två föräldrar. Vårt rum var lite speciellt, eftersom där låg det istället två barn och en förälder. Två spädbarn till på köpet. Några av sköterskorna insisterade att få ta hand om just oss, och det må jag erkänna var rätt mysigt. Vi var efterlängtade på något underligt vis. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för dessa människor, speciellt den sköterskan vi hade mest kontakt med. Hon tog emot oss när vi skrevs in och hon tog farväl av oss när vi fick åka hem. Helt fantastiskt. (De borde ha politikerlöner och vice versa, btw…)

Under vår första natt på barnmottagningen, skrämde Elora slag på nattsköterskan. Hon hade arbetat där i många, många år, men detta hade hon aldrig varit med om, minns jag att hon sa. Elora hade en nål i handen, för dropp bl.a Elora är Elora… Jag hade på känn att det skulle gå åt pipan när de satte nålen i hennes hand. Jag vaknade till av att Elora grät och jag ser att hon är alldeles blodig. Hela sängen är blodig. Leia är blodig. Jag ringde på klockan och när sköterskan kom så blev hon alldeles förskräckt när hon bevittnade detta blodbad. I det här läget var jag cool istället. Jag är helt störd… Ungen skrek ju för full hals, alltså var det inget större fel på henne gällande blodet. Sen såg jag att hon hade slitit bort nålen, så jag kunde snabbt bekräfta det för sköterskan. En stund senare hade Elora fått en ny nål – i huvudet. Det gick betydligt bättre med den nålen. Flickornas säng bäddades om och självklart fick de även rena kläder. Sen försökte vi sova lite igen. Personalen medicinerade tjejerna och vi hjälptes åt med att försöka få i dem mat (bröstmjölksersättning). Leia kräktes och kräktes, Elora kämpade och kämpade för att kunna dricka alls. Sakta men säkert blev de friskare och på lördagen kom min pappa upp till oss och hjälpte mig det sista dygnet. På söndag, förmiddag fick vi beskedet att vi skulle kunna åka hem och friskna på oss klart hemmavid. Vi fick tydliga direktiv på vad vi skulle göra om de plötsligt skulle bli sämre igen. Vi åkte hem och några veckor senare var vi allihop friska, för en stund i alla fall. ;-)

Jag kan skriva mycket, mycket mer om våra dagar i Hudiksvall och tiden med RS-virus i familjen. Lite sammanfattningsvis; RS är en förkylning av djävulska mått, den håller i sig i några veckor, får ett spädbarn RS så förstörs barnets luftvägar – det läker, men under lång tid. I ca två år från tillfrisknandet kan du räkna med att barnet kommer att dra på sig allt mellan himmel och jord, vad gäller förkylningar alltså. Som förälder ska du uppmärksamma slemmet. Snor och slem i halsen – det här beter sig inte som en vanlig förkylning. Det här är mycket segare, även om det inte ser så ut. När Leia andades t.ex så lät som att hon hade en maraca i bröstet. Slutligen – RS är smittsamt, riktigt jäkla smittsamt och näst intill omöjligt att värja sig mot.

Meeeen, inatt sover vi hemma. Allesammans. I våra egna sängar. Är inte livet ljuvligt, så säg?! :-)

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingenting göra åt den saken heller, utan endast bida min tid och samla på mig tålamod och möjligen nervlugnande mediciner. Elora har lärt sig att gå själv och det går väl ungefär som förväntat; fort, ofta och med en illmarig blick. Stackars lilla Leia har det inte lätt just nu. I går kväll när det var dags att ta på pyjamasen ser jag två illröda märken på hennes rygg. Efter att studerat dessa närmare inser jag att Leia har blivit biten – av någon som har två rejäla tänder i överkäken och två till minst lika sylvassa tänder i underkäken. ”Jaha, det var alltså därför hon grät i en hel evighet tidigare”, tänker jag. (Leia gråter åt nästan allt, så tyvärr blir det lite av en ”Pojken och vargen-effekt” här hemma.) ”Stackars lillan, hur ska det här bli”, funderar jag vidare. Elora är mycket tuffare och vildare än Iggy - och Iggy har aldrig varit annat än tuff och vild… Jösses! För ca ett halvår sedan publicerade jag följande inlägg på Fejjan, apropå detta;

2013-08-06

Efter en hel del tvekande från min sida, gör Janne en oplanerad tripp över kvällen med goda vänner. Detta med löfte om hjälp. Mamman själv med tre huliganer vid läggningstid? Aldrig i livet!! Hjärnblödning deluxe. Att utsätta någon för det vore enbart ondskefullt.

Pelle är räddaren i nöden. Efter en hel dag på jobbet längtar väl alla ihjäl sig efter att få åka hem till ett skrikinferno modell tinnitusvarning, eller? Det är i alla fall vad han möts av. Gråten hörs ut till parkeringen. På Heden.

Vi backar bandet... Familjen Sedvall kommer hem ca 16.45 Vi har spenderat halva dagen i stugan o kommer på att vi måste ju hem, fort som fan, Janne ska ju snart åka. Inom loppet av en halvtimme har vi övertalat Iggy att kliva ur bilen, gett upp o lämnat Iggy i bilen, packat ur massor med barn ur bilen, förvissat oss om att det är våra egna barn som vi fått med oss in, motat bort grannflickan med löfte om att hämta henne när Iggy ätit klart, lagat mat, utfodrat vuxna, övertalat Iggy att äta upp (tålamod, tålamod, tålamod), hämtat grannflickan, bytt om (Janne), hämtat Iggy från vägen, stoppat Iggy från att springa ut på vägen, lyckats få Iggy att stanna snällt o leka med grannflickan i lekstugan, andats ut o sagt adjöken.

17.15 Okej. Köket ser ut som ett slagfält. Röjer upp lite hjälpligt för att hitta vällingflaskorna. Då börjar det gråtas. I stereo. Helv... Jodå. Bajsblöja på Elora. Sympatigråt från Leia. De "stora" barnen sitter snällt i lekstugan. Springer upp till skötbordet med fröken bajsbralla, ber en stilla bön att Iggy är snäll o att han håller sig till baksidan av huset nu. Då kommer jag ihåg - Iggys säng! Den är obäddad o snart ska alla ungar sova. Helv...s jä...r! Kollar ut genom fönstret o ser att de "stora" barnen fortf sitter i lekstugan. Yes! Lägger ner en tämligen förvånad Elora på golvet o bäddar säng på två röda. Det gråts en trappa ner. Tar med mig Elora ner, försöker trösta Leia. Elora blir ledsen o VAD HÖR JAG?!? Gråt. Naturligtvis! Massor med hysterisk intensiv hjärtskärande jätteledsen gråt. Från lekstugan. Vad fan i helvetes jävla skit är det som händer? Tänker jag. Springer således ifrån två gråtande bebisar, ut till en ondskefull scen som tagen ur en prequel till "Onskan". Vi lär nog inte se till den stackars grannflickan på ett tag i alla fall. Det ekar fortfarande här ute efter den utskällningen Iggy fick.

17.40 Jag har grälat klart på Iggy, kollat att grannflickan lever o kan ta sig hem själv på skälvande ben. Iggy har fått utegångsförbud o får välja på två alternativ. Sitta STILLA i soffan o kolla på Tv, eller gå o lägga sig DIREKT. Bebisarna är hysteriska. Gör välling o svidar om den som är mest upprörd. Gör välling igen, kastar en galen bebis i famnen på Pelle som precis kliver innanför dörren. Springer upp o svidar om Leia. Kastar mig ner för trappen, byter bebis med Pelle eftersom Leia är lugnare o Elora har för längesedan nått det där stadiet där endast mamma duger. Om ens det. Aaaahhh tystnad. Tre sekunder senare häller Iggy ut Pelles colamugg över soffbordet, som även är en förvaringsmöbel. Okej, inte hela innehållet, men tillräckligt mycket för att hålla Pelle fullt sysselsatt med en disktrasa i en kvart efter att Leia ätit klart. Tack o lov somnar båda flickorna snällt o jag försöker varva ner Iggy lite innan det är dags för han att gå å lägga sig.

19.30 Pelle har fått frisedel. Det vette tusan om han någonsin kommer tillbaka till det Sedvallska residenset. Jag hoppas det. Pelle är min länk till verkligheten. Det finns tydligen en värld här utanför. Det är sant. Det har Pelle sagt!! Hur som haver... Nu är Iggy på sitt rum, men sover... Njae... Han vill dock gärna tro att Jag ska tro att han sover. Tänk om han kunde leka så här tyst o lugnt annars åxå. Jag låter honom hållas ett tag till. Tills det att min puls har gått tillbaka till normalläge.

Älskling; Jag har bokat en biljett till Jupiter, på obestämd tid...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi befinner oss på Gävle sjukhus. Det är doktorer, sköterskor, mamma och pappa. Det kan knappast bli mer spännande än så. Han älskar sjukhusmiljön. Jag hoppas innerligt att detta intresse håller i sig. På en av bilderna ser man mig hålla i en liten brun flaska, innehållande någon slags medicin. Av minen att döma kan man tro att jag fått en flaska terpentin eller liknande. Jag minns att det smakade förfärligt illa och jag tror att det skulle hjälpa mig att inte må illa!! Moahahahahahaha! Livets ljuva ironi… Några bilder senare ser man en bebis, en blodig, köttig krater och sen en till bebis. Iggy sitter som klistrad vid tvn och är djupt fascinerad över bilderna. Han suckar avundsjukt och förklarar att han också vill åka till farbror doktorn. Rätt vad det är springer han iväg och hämtar sin egen lilla doktorsväska. Mamma måste ju få sprutor och medicin, förhoppningsvis äcklig medicin, så att jag gör samma roliga min igen, lika som på filmen.

Själv sitter jag och ömsom gråter och ömsom skrattar. Jag kan inte annat än att skratta åt Iggys underbara fantasi och idéer, men jag kan heller inte hålla tillbaka tårarna när jag ser bilderna på mina nyfödda prinsessor. Det är för övrigt precis samma sak när jag ser Iggys första film. Tårarna kommer direkt. Sen är det ju bilder på ambulanser i båda dessa filmer. Naturligtvis gråts det en skvätt igen då.

Fy sjutton vad jag har blivit känslig sen barnen kom till världen. Eller förresten – jag blev känslig under graviditeten med Iggy, och sen har det bara blivit värre. Jag kan fortfarande inte förlåta Janne för att han lät mig se början på Star Trek-filmen, strax innan Iggy föddes. Jag grät floder, och sen skällde jag på Janne för att han hade varit så dum och inte berättat för mig vad som skulle hända. Janne satt självklart och skrattade åt mig. Hormoner, säger jag bara… Tänk om en man fick gå igenom dessa känslostormar.

Hormoner förresten. Hormonerna älskar min kropp. De klänger sig fast och vägrar att släppa taget om mig. De flesta mammor tappar sin vätska efter ca en vecka. Jag tappade min efter drygt 6 månader. Ämnesomsättningen är helt satt ur spel. Amingen påverkar inte ett skit, eller jo – den hjälper till att hålla kvar hormonerna. Detta är ett bittert konstaterande efter totalt tre graviditeter (den första slutade i ett väldigt tidigt skede) och två P-sprutor. (En P-spruta är ett P-medel som försätter kroppen i ett slags mellanting av graviditet och klimakteriet. Det är precis lika käckt och underbart som det låter.) Jag får lite panik över att det är bara fem månader kvar och hela åtta kilo kvar till beach-2014. För några år sedan hade det där varit gjort i ett nafs, eller i alla fall på ett par månader. Nu får jag nog vänta ett år känns det som. Eller vänta lite… Elora har lärt sig att gå. Okej, detta faktum borde rimligtvis hjälpa mig på traven.

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu….

”HUÄ!! Mamma!!”

”HUÄ!! Mamma, mamma!!”

”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!”

Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”.

Vinterkräksjukan har anlänt för att belägra vårt hem - och den här sjukdomen har antagit apokalypsiska mått.

Iggy och Janne hade nyss blivit friska från förkylningen och vi hade precis fått upp hoppet om en normal vardag igen, när magsjukan kom stormande in i vårt hem. Först dukade Janne under, följt av Iggy några timmar senare och slutligen jag någon gång framåt småtimmarna. Det visade sig senare att även Elora hade magsjuka, men hon verkade ”friskast” av oss. Eller njae, hon och Leia var väldigt nedgångna och medtagna av förkylningen som de hade ”ärvt” från sin bror.

Vad gör man i ett sådant här läge? Båda föräldrarna är helt utslagna och barnen behöver minst en vuxen. Jo, man kallar in det tunga artilleriet. Farmor! Med ett dödsförakt likt en kamikazepilot, störtar hon in vårt hem och upprepar flera gånger sitt mantra ”Jag är immun mot magsjuka, jag blir inte smittad”. Åter igen klarar sig farmor från eländet – och det gör även Leia, vilket i sin tur tyder på att Leia nog ärvt den magiska genen. Janne brukar skämta om det genetiska sveket; ”Varför kunde inte jag ha fått ärva magsjukegenen, istället för den onda nacken?”. Den kanske skippar en generation, vad vet jag, men Leia blev i alla fall inte magsjuk och det kan hon känna sig hyfsat ensam om.

Farfar hade den stora lyckan att han skulle fara iväg till Göteborg precis i det här taget, så även han klarade sig. Dock fick han först äran att vara familjen Sedvalls ”personal shopper” innan han reste. Klorin, Proviva, toapapper, osv… Jannes äldsta bror Daniel som hade åkt hem från Norge, valde att stanna till ett par dagar hos mellanbrorsan Micke i Stockholm, för säkerhets skull. När han skulle åka därifrån började Mickes minsting Charlie att kräkas. Grattis Daniel (och Micke)! När han väl hade anlänt till Bollnäs ansåg vi oss fullt friska och smittfria (48 timmar hade passerats). Lång historia kort – Det var vi INTE!

Flickornas födelsedag, Luciadagen, firades med pompa och ståt. Mormor, morfar, morbror Lugi, Farmor och farbror Daniel var alla här. Inom två dygn hade samtliga (utom farmor) dukat under av djävulssmittan. Daniel hade ätit middag här på fredagskvällen. Han berömde Jannes goda gryta och sa vid upprepade tillfällen att han önskade receptet på den. Kommande natt fick han dock noga smaka på samtliga ingredienser igen, fast åt motsatt håll så att säga… Ingenting framhäver en smak så väl som galla. Han frågade konstigt nog aldrig mer efter receptet. Underligt.

På lördagen kom moster Zenita, morbror Rossi samt kusinerna Wilma och Felicia hit för att fira de små liven. På söndagkväll insjuknade den första och mig veterligen dukade hela familjen under inom ett par dagar. Den HÄR magsjukan smittade alltså betydligt längre än 48 timmar efter sista symptomet. Jag tror att vi har desinficerat hela huset, tvättat ALLT i 95 grader, diskmaskinen har gått på 70 grader – dvs det lägsta gradantal som gäller för att döda dessa baskilusker. Tro mig, jag har noggrant konsulterat dr Google om allt gällande vinterkräksjukan.

Nu ÄR vi i alla fall smittfria och livet håller så sakteliga på att återgå till det normala. Med lite tur kommer vi snart att få återse våra nära och kära igen, eventuellt genom en glasruta. Förhoppningsvis väljer farmor och farfar att bo kvar i huset mittemot, även om det just nu känns som en överhängande risk att de kommer att adressändra inom kort. Idag (onsdag) upplever jag att Iggy har börjat äta hyfsat normalt igen. Det var 10 dagar sedan han insjuknade. Iggy är dock helt paranoid över huruvida det ska komma mer kräks eller inte, en diskussion vi således har varje kväll och ungefär 5 gånger per natt. ”Nejdå Iggy, om du somnar så kommer det inge mera kräks”, säger vi till honom gång på gång. Vi hoppas innerligt att vi har gjort vårt på magsjukefronten, för den här vintern. I annat fall lär vår lille gosse aldrig mer våga somna igen.

”Gick det bra med uppträdandet?” frågade jag min man över telefon tidigare ikväll.

”Ja det vart en succé”, svarade han och fortsatte därefter ”Kvinnor vill ha mig, Män vill va’ mig. Du är en kvinna att avundas älskling!”

”Mmm, självklart älskling”, svarade jag. Och jag tänkte ”du är en man att avundas, din djä… Äsch skitsamma, det vet han ju redan, why rub it in”.

Vi arbetar åt samma företag och varje år bjuder företaget på ett fantastiskt julbord. Det här är en fest man ser fram emot, man prioriterar, strävar, längtar och framförallt DELTAR! I år befarade vi att en av oss var tvungen att stanna hemma, men så svarade ett gäng tappra änglar Ja till uppdraget att vara barnvakter åt trion. Hurra! Nu ska här partajas, tänkte vi.

Dagen vi så länge drömt om, kom så äntligen och det gjorde även förkylningsdjävulen. Iggy sov för ovanlighetens skull länge i morse. Jag förstod redan då, jag ”börja’ ana oråd” så att säga… Till slut kom han upp, med ögonlocken hängandes ner till knävecken. Mmm hmm… Okej. Feber? Javisst! Mycket? Naturligtvis. Stigande uppåt i raskt tempo? Självfallet! Jag sms’ade Janne som i sin tur undrade om han skulle komma hem. Därav ÄR jag en kvinna att avundas.

Jag har varit sjukskriven och föräldraledig i sisådär 18 månader och jag visste även att Janne skulle uppträda i början av kvällen, därmed kändes han som den givna ”vinnaren”. Jag skulle hur det än var aldrig ha klarat av att åka hemifrån med tanke på det skick som Iggy var i idag och ikväll. Janne skulle ju åka direkt från jobbet till festen, så han skulle inte se och träffa den miserabla lille gossen.

Jag brukar säga att ”livet blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli djä…gt bra ändå” samt ”ingenting ont som inte för något gott med sig”. I det här fallet kunde jag, efter månader av velighet, äntligen bestämma mig för en fest jag funderat att gå på. Ja, oh ja, det ska jag! Vidare slipper jag kvida av magont resten av kvällen, natten, med efterföljande halsbränna morgonen efter, eftersom jag inte varit på företagets årliga julfest och förätit mig (vilket jag lovat mig själv innan, att INTE göra) på det mest fantastiska julbord som finns.

Jag önskar mina kollegor en underbar afton, men se för fan till att skeppa hem Janne med 23-bussen!

Randiga strumpor, det blir fint det, tänkte jag när jag beställde ett gäng strumpor av någon idrottsklubb härom året. Några veckor senare fick jag dem och ja, de var mycket fina. Det var dock inte mitt allmäntillstånd. Graviditetsillamåendet från helvetet hade anlänt, och det med besked. Jag tyckte att jag mådde skit när jag väntade Iggy, men i jämförelse med detta var det som en droppe i havet. Jag kunde inte använda strumporna. Om jag såg dem kom hulkningarna. Jag blev åksjuk – av att se ränderna! Varje gång jag duschade grät jag av förtvivlan. Jag blev sjösjuk. Och det var varmt. Och det luktade. Varje gång Janne hade duschat var jag tvungen att lägga mig ner och ”dö” en liten stund. Det slog varma ångor från badrummet och det stank parfym från tvålen. Självklart har han en deodorant i sprayform. Jag ville verkligen döda Janne varje gång han hade använt den. Jag var för utslagen av det enorma hormonpåslaget, det massiva illamåendet och yrsel på det – annars hade jag nog slagit ihjäl honom. Nej, det hade jag självfallet inte gjort, men jag hade i alla fall skällt ut honom efter noter. Nu låg jag istället mest som en förlamad säl och kved.

Det första tecknet på att vi väntade tvillingar, var för mig just detta illamående. Kvällen innan vi skulle åka ner till Gävle för att göra ett första ultraljud (jag tror det var i vecka 8), läste jag i boken från barnmorskan, att tvillingmammor brukar ofta känna av ett mycket större illamående i jämförelse med enlingmammor. ”Näe”, tänkte jag, ”nog för att jag har tvillingar i släkten men så illa är det inte, det är nog ”bara” en tjej den här gången”. -Moahahahahaha… Tji fick jag. Fast lite rätt hade jag ju – det var ju en tjej, och EN TILL tjej.

”Det sägs att brukar stråla om gravida kvinnor, men du ser ju förskräcklig ut gumman”. Ja, så finkänsligt utryckte sig Janne när jag väntade Iggy. I väntan på tvillingarna dök liknande fraser upp, men nu innehöll de även ord som ”nödslakt”. Okänsligt? Näe, inte för mig, inte på det sätt han sa det. Inte med tanke på att han även sa att han önskade att han kunde ta över bördan från mig. Tänk om män kunde få känna på hur det känns. Inte i nio månader, men åtminstone i nio dagar. Han brukade även skämta om hur skev arbetsfördelningen i skapandeprocessen av en liten bebis, faktiskt är, och om hans egen enorma insats i graviditeten.

Strumporna låg längst in i strumplådan tills knoddarna fötts, därefter har jag använt dem och nu börjar det dra ihop sig för att köpa nya. Ränder eller ej, men fler barn har jag i alla fall inte tänkt skaffa mig.

”Jag vill ha kramen.” Den lilla blonda skönheten på gissningsvis fyra år, tvekar ett par sekunder och kramar sedan om mitt lilla sockergryn med ett barns innerlighet. ”Jag måste ha pussen också”, fortsätter mitt sockergryn. Stumt bevittnar jag hur Blondie förvirrat försöker fösa sig förbi sockergrynet, och hur han i sin tur fångar upp henne. Han ger sig inte med mindre. Pussen vill han ha och pussen ska han få. Blondie kapitulerar efter en stund och ger sockergrynet en puss på munnen. Jag har en road min när vi lämnar dagis och med en skräckblandad förtjusning tänker jag; ”Herregud vad han är lik sin far”. Det är skönt att ha sådana här guldkornögonblick att gå tillbaka till, att hämta styrka ifrån. Det behövs, rätt ofta vill jag påstå.

Någon gång runt tretiden på eftermiddagen förvandlas mitt lilla sockergryn till Damien. Varje dag. Ibland sker förvandlingen tidigare, men oftast runt kl tre. Att mota bort Damien med mat hjälper inte heller. Förvisso blidkar det honom i viss mån, men det ger honom även mer energi att utöva elakheter mot sin närmsta omgivning. I det här fallet: Leia och Elora. ”Jag vill dunsa på Elora” säger Damien och drämmer en stor kudde rätt i ansiktet på henne. Elora som nyss dragit sig uppvid ett bord, flyger ner i golvet och gör självklart sig illa. Och hon gråter. Högt, mycket och länge. ”Weeeeeeee!!!” tjuter Damien av lycka. Jag bannar honom och tröstar Elora samtidigt. Han springer iväg och jag hör snart Leia tjuta ”iiiiiiiiiii, aaaaaaaa, buuuuuuääääää!!!”. Damien ligger över Leia och trycker ner hennes huvud och ansikte i golvet. Jag sätter ner Elora, kastar mig vidare till Leia, ryter åt Damien – som i sin tur ler belåtet tillbaka. ”Jag vill trösta Elora” säger han, och så springer han iväg och hämtar en ny kudde för att dunsa till henne igen. Jag hinner precis rycka av honom kudden och den här gången är det Damien som gråter. ”Jag VILL dunsa på Elora, jag VILL DET, JAG VILL DET!!”. Här kan allting hända. Damien slår mig, Damien slår närmsta syskon han kan, Damien smashar sönder närmsta leksak han hittar, Damien rusar uppför trappen till sitt rum och kraschar hela tågbanan för 100:e gången den här veckan.

Sluta ruska på huvudet och kom hit i stället. Bevittna detta. Försök att tala sans med honom. Jag är hyfsat övertygad om att vi är rätt okej föräldrar ändå, men vi har en riktig liten vilde här hemma. Efter någon timme tycker Damien att det är dags att bege sig och då får man äntligen träffa Iggy igen. Iggy tycker om att kramas och pussas, jo den slutsatsen har du väl redan dragit förstås. Han tycker även om att krypa ner i sängen och läsa bok, eller helt enkelt bara för att ”myyyyyyyyysa” som han själv utrycker det. Tack och lov att han har detta förlåtande drag, annars vet jag rakt inte vad jag skulle ta mig till ibland. En vän sa till mig en gång, att hon ibland går ut och sätter sig i bilen för att gråta en stund. Jag tycker att det låter som en alldeles förträfflig idé! Just nu kan jag dock fortfarande le åt dagishämtningen, så jag sparar mina tårar till en annan dag.