”Jag vill ha kramen.” Den lilla blonda skönheten på gissningsvis fyra år, tvekar ett par sekunder och kramar sedan om mitt lilla sockergryn med ett barns innerlighet. ”Jag måste ha pussen också”, fortsätter mitt sockergryn. Stumt bevittnar jag hur Blondie förvirrat försöker fösa sig förbi sockergrynet, och hur han i sin tur fångar upp henne. Han ger sig inte med mindre. Pussen vill han ha och pussen ska han få. Blondie kapitulerar efter en stund och ger sockergrynet en puss på munnen. Jag har en road min när vi lämnar dagis och med en skräckblandad förtjusning tänker jag; ”Herregud vad han är lik sin far”. Det är skönt att ha sådana här guldkornögonblick att gå tillbaka till, att hämta styrka ifrån. Det behövs, rätt ofta vill jag påstå.

Någon gång runt tretiden på eftermiddagen förvandlas mitt lilla sockergryn till Damien. Varje dag. Ibland sker förvandlingen tidigare, men oftast runt kl tre. Att mota bort Damien med mat hjälper inte heller. Förvisso blidkar det honom i viss mån, men det ger honom även mer energi att utöva elakheter mot sin närmsta omgivning. I det här fallet: Leia och Elora. ”Jag vill dunsa på Elora” säger Damien och drämmer en stor kudde rätt i ansiktet på henne. Elora som nyss dragit sig uppvid ett bord, flyger ner i golvet och gör självklart sig illa. Och hon gråter. Högt, mycket och länge. ”Weeeeeeee!!!” tjuter Damien av lycka. Jag bannar honom och tröstar Elora samtidigt. Han springer iväg och jag hör snart Leia tjuta ”iiiiiiiiiii, aaaaaaaa, buuuuuuääääää!!!”. Damien ligger över Leia och trycker ner hennes huvud och ansikte i golvet. Jag sätter ner Elora, kastar mig vidare till Leia, ryter åt Damien – som i sin tur ler belåtet tillbaka. ”Jag vill trösta Elora” säger han, och så springer han iväg och hämtar en ny kudde för att dunsa till henne igen. Jag hinner precis rycka av honom kudden och den här gången är det Damien som gråter. ”Jag VILL dunsa på Elora, jag VILL DET, JAG VILL DET!!”. Här kan allting hända. Damien slår mig, Damien slår närmsta syskon han kan, Damien smashar sönder närmsta leksak han hittar, Damien rusar uppför trappen till sitt rum och kraschar hela tågbanan för 100:e gången den här veckan.

Sluta ruska på huvudet och kom hit i stället. Bevittna detta. Försök att tala sans med honom. Jag är hyfsat övertygad om att vi är rätt okej föräldrar ändå, men vi har en riktig liten vilde här hemma. Efter någon timme tycker Damien att det är dags att bege sig och då får man äntligen träffa Iggy igen. Iggy tycker om att kramas och pussas, jo den slutsatsen har du väl redan dragit förstås. Han tycker även om att krypa ner i sängen och läsa bok, eller helt enkelt bara för att ”myyyyyyyyysa” som han själv utrycker det. Tack och lov att han har detta förlåtande drag, annars vet jag rakt inte vad jag skulle ta mig till ibland. En vän sa till mig en gång, att hon ibland går ut och sätter sig i bilen för att gråta en stund. Jag tycker att det låter som en alldeles förträfflig idé! Just nu kan jag dock fortfarande le åt dagishämtningen, så jag sparar mina tårar till en annan dag.