”Ojdå! Vi har visst en liten överraskning”, sa den fryntlige mannen glatt. Han sken som en sol och tittade på mig med en blick likt ett litet barn på julafton. Jag stirrade stint tillbaka på honom, ruskade på huvudet och sa ”Nej. Du ser fel”. Mannen fortsatte att le och sa ”Jodå, se själv – En… och Två”. Han pekade på skärmen ovanför mitt huvud. Jag såg och jag förstod, men jag kunde ändå inte riktigt ta in exakt vad det var han menade. JAG hade inte beställt det där. ”Nej, nej, nej, det där går inte”, sa jag. Nu började leendet avta en smula, och mannen sa försiktigt ”Var det inte en bra överraskning”? Han såg sorgsen ut och jag tyckte lite synd om honom. Jag förklarade för mannen att det var väl egentligen en bra överraskning ändå, dock en smula chockerande. Min man satt en bit bort, han förstod inte vad vi pratade om. Jag samlade mig och sa ”TVILLINGAR Janne, vi ska ha tvillingar”. Janne höll på att ramla av stolen. Läkaren såg åter igen sprudlande lycklig ut. Han fortsatte med att säga ”Jag ska bara kontrollera så att det inte gömmer sig en tredje här inne”. Jag var nära på att svimma. Även överläkaren kallades in för att kontrollräkna antal bebisar. Jodå, det var två stycken.

Tekniskt sätt är det inte en bebis vid 8 veckor, men så långt var jag gången i alla fall, den där dagen i slutet av maj 2012. Det var (tack och lov) bara två bebisar. Läkaren skämtade inte angående kontrollräkningen, han skämtade inte om det där med tvillingar heller. Det verkade vara en av hans bästa dagar på jobbet när han upptäckte denna skatt och att han fick leverera budskapet till oss. Hans glädje smittade av sig på oss - efter ett tag i alla fall. Vi fnissade och skojade resten av dagen och chockerade den ena familjemedlemmen efter den andra, den närmsta tiden efter beskedet. Som många andra tvillingföräldrar hamnade vi dock i ett chocktillstånd. Efter några dagar var vi båda två riktigt deprimerade och såg bara mörker. Hur skulle vi få plats i huset, hur skulle vi ha råd med tre barn, skulle vi få plats i bilen (vi har inte råd att köpa en ny bil), hur skulle vi hinna med tre små barn samtidigt..? Frågorna hopade sig och allting kändes plötsligt som skit. Vi måste göra ett val, tänkte jag och jag frågade Janne; ”Vill du inte ha barnen, ska vi göra en abort?” Han svarade direkt; ”ABSOLUT INTE!! Jag vill ha de här barnen”. Jag hade fått det svar jag ville ha. Där och då bestämde vi oss för att sluta vara deprimerade och se det positiva i situationen, och fokusera på det. Vi hade ju faktiskt fått en skatt. :-)

 

sara

15 oktober 2013 08:56

Härliga människa vad bra du skriver!! Man småler ju under hela texten! Klockrent initiativ till att starta blogg! Här har du din första permanenta läsare!! Grattis!

Camilla Sedvall

16 oktober 2013 15:53

Tusen tack Sara. Vad glad jag blir att läsa detta. Fler inlägg är på väg. ;-)

 

Sandra

15 oktober 2013 09:44

Vilken underbar berättelse! :)....å Du är riktigt grym på att skriva! Hoppas allt är bra med hela familjen. Kram Sandra

Camilla Sedvall

16 oktober 2013 15:52

Tusen tack Sandra för de fina orden!
Och ja, familjen mår bra. :-)

Kram Camilla

 

Mia

16 oktober 2013 17:24

Tjoho! Äntligen, jag är ärligt talat kass på att läsa bloggar men din/er här jag sett fram emot :-) Jag är ju själv tvilling så det ska bli roligt att läsa hur det är ur en förälders synvinkel! Kram

Camilla Sedvall

16 oktober 2013 21:23

Haha, vad kul Mia. Jag hoppas att vi kan leva upp till förväntningarna. :-)
Kram!

 

Mia

16 oktober 2013 17:26

Och du... Du skriver så de känns som om man nästan var med er i rummet ;-) du är helt suverän!

Camilla Sedvall

16 oktober 2013 21:23

:-)
Tack!!!!

 

Mari H

16 oktober 2013 20:48

Åhhhh JA ni har startat en blogg! Underbart!

Camilla Sedvall

16 oktober 2013 21:23

Jajjemen, äntligen är vi på banan. Det tog sin lilla tid. ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En vän frågade mig i vintras, hur har du tid att skriva? Jag minns att jag svarade något i stil med att det var Det som fick mig att orka vidare, som en energiboost. Det var i och för sig sant, men till slut tog all energi slut och jag orkade inte en...

Förtvivlan i ögonen och en blånande ansiktsfärg – ja så såg hon ut lilla Leia, knappt 2 månader, den där morgonen i början av februari. Hela familjen var förkylda och hade varit det i evigheters evigheter kändes det som. Själv hade jag precis d...

Efter total stiltje på skribent-fronten, så drämmer jag idag iväg med hela två inlägg, bara för att. Jag fasar inför eventuellt trots och syskonbråk, vilket jag vet att det kommer att komma – lika så säkert som ett Amen i kyrkan. Jag kan ingent...

”Mamma fick äcklig medicin på filmen, när hon var på BB. Jag vill se när mamma fick äcklig medicin!” Janne har monterat ihop Leia och Eloras film, det första året alltså, och Iggy kan inte få nog av att se de första bilderna i filmen. Vi ...

Midnatt råder, tyst det är i huset, tyst i hu…. ”HUÄ!! Mamma!!” ”HUÄ!! Mamma, mamma!!” ”HUÄ HUÄ!! Mamma, mamma, mamma!!” Samtidigt hör jag inifrån toaletten; ”HUÄÄÄ, HUÄÄÄ, HUÄÄÄ!!”. Vi...