”Ojdå! Vi har visst en liten överraskning”, sa den fryntlige mannen glatt. Han sken som en sol och tittade på mig med en blick likt ett litet barn på julafton. Jag stirrade stint tillbaka på honom, ruskade på huvudet och sa ”Nej. Du ser fel”. Mannen fortsatte att le och sa ”Jodå, se själv – En… och Två”. Han pekade på skärmen ovanför mitt huvud. Jag såg och jag förstod, men jag kunde ändå inte riktigt ta in exakt vad det var han menade. JAG hade inte beställt det där. ”Nej, nej, nej, det där går inte”, sa jag. Nu började leendet avta en smula, och mannen sa försiktigt ”Var det inte en bra överraskning”? Han såg sorgsen ut och jag tyckte lite synd om honom. Jag förklarade för mannen att det var väl egentligen en bra överraskning ändå, dock en smula chockerande. Min man satt en bit bort, han förstod inte vad vi pratade om. Jag samlade mig och sa ”TVILLINGAR Janne, vi ska ha tvillingar”. Janne höll på att ramla av stolen. Läkaren såg åter igen sprudlande lycklig ut. Han fortsatte med att säga ”Jag ska bara kontrollera så att det inte gömmer sig en tredje här inne”. Jag var nära på att svimma. Även överläkaren kallades in för att kontrollräkna antal bebisar. Jodå, det var två stycken.

Tekniskt sätt är det inte en bebis vid 8 veckor, men så långt var jag gången i alla fall, den där dagen i slutet av maj 2012. Det var (tack och lov) bara två bebisar. Läkaren skämtade inte angående kontrollräkningen, han skämtade inte om det där med tvillingar heller. Det verkade vara en av hans bästa dagar på jobbet när han upptäckte denna skatt och att han fick leverera budskapet till oss. Hans glädje smittade av sig på oss - efter ett tag i alla fall. Vi fnissade och skojade resten av dagen och chockerade den ena familjemedlemmen efter den andra, den närmsta tiden efter beskedet. Som många andra tvillingföräldrar hamnade vi dock i ett chocktillstånd. Efter några dagar var vi båda två riktigt deprimerade och såg bara mörker. Hur skulle vi få plats i huset, hur skulle vi ha råd med tre barn, skulle vi få plats i bilen (vi har inte råd att köpa en ny bil), hur skulle vi hinna med tre små barn samtidigt..? Frågorna hopade sig och allting kändes plötsligt som skit. Vi måste göra ett val, tänkte jag och jag frågade Janne; ”Vill du inte ha barnen, ska vi göra en abort?” Han svarade direkt; ”ABSOLUT INTE!! Jag vill ha de här barnen”. Jag hade fått det svar jag ville ha. Där och då bestämde vi oss för att sluta vara deprimerade och se det positiva i situationen, och fokusera på det. Vi hade ju faktiskt fått en skatt. :-)