Idag blir det en kort-kort variant här. ”Men herregud, hur har ni det därhemma egentligen?!” Den frågan dyker upp ibland, så klart. Därför vill jag klargöra några saker. För det första: det här är min säkerhetsventil. Pyser jag inte ur mig här, då exploderar jag nog. För det andra: jag är ofta, väldigt ofta, ironisk. Likaså är min man. Här hemma flödar det sarkasm och ironi i var och varannan mening ibland. För det tredje: vi har det helt fantastiskt, äckligt, vidrigt, gullepluttsnuttigt underbart vi också. Rätt ofta egentligen, men det känner jag inte just något behov att skriva om. Om vi inte skulle ha det helt fantastiskt, äckligt, vidrigt, gullepluttsnuttigt underbart emellanåt – då skulle vi leva på varsitt håll med barnen varannan vecka. Det kan ni vara säkra på. Ni kan även vara hyfsat säkra på att Iggy, Leia och Elora samtliga har ”kommit till” just på gå grund av att vi har haft det helt fantastiskt, äckligt, vidrigt, gullepluttsnuttigt underbart lite nu och då. Låt det vara en varning till er alla! ;-)

Jag tittar förvirrat på de olika vällingburkarna på hyllan, jag vet inte vilken av dem jag ska ta, ingen känns rätt. Plötsligt får jag syn på kaffeburken, dvs den jag egentligen letade efter. Jag suckar djupt och ruskar på huvudet åt min galenskap. Efter kvällens läggningar av trion känns huvudet tungt, trött och tomt. Tydligtvis…

Ett barn vrålar för allt vad hon kan, vilket är rätt mycket för en sådan ynklig liten tana. Pappa kommer in och tröstar, men nej nej, då vrålar hon om möjligt ännu högre och ännu argare. Det är bara mamma som duger. Ett barn klamrar sig fast vid mig och vägrar släppa taget, tårarna sprutar och han skriker ”Neeeeeeeeeeeeeeeeej, mamma VILL sjunga, mamma SKA sjunga, mamma, mamma, mamma!!!” Att vi nyss legat tillsammans i sängen och läst en lång bok, till ”tonerna” av syrrans förtvivlade vrål, det spelar ingen roll. Inga ursäkter eller förklaringar accepteras heller. Här snackar vi nolltolerans. Det slutar med att jag säger god natt till en förtvivlad pojke, som i sin tur tar ut sina aggressioner, till flöjd av mammas hemska beteende, över… *trumvirvel* Pappa! Pappan möts av en Kung-fu kickande liten Damien. ”Vill du att pappa ska berätta en saga? AJJJ!! Va f… Nähä, det vill du tydligen INTE. God natt då.” Från rummet hörs gråt och skrik: ”Mamma, mamma, mamma!!”. Själv står jag med en numer hyfsat nöjd bebis i famnen. Jag säger god natt till det lilla pyret och lägger ner henne igen i sängen. Illvrål. Ihållande illvrål som ekar över hela kvarteret i en hel evighet känns det som. Tack och lov sover hennes syster ändå. Hon är väl van, och vice versa. Inifrån lillemans rum är det nu alldeles tyst. Jag kan inte säga att jag är förvånad, ungen höll på att somna medan vi borstade tänderna. Jag ställer mig vid dagens tvättberg som ska vikas och stoppas undan och inser efter en stund att nu är det tyst inifrån flickornas rum också. Eller i alla fall är det då ingen gråt jag hör längre. Hurra!

Det kanske verkar löjligt, men det är allt annat än löjligt när man befinner sig i denna skärseld vi för tillfället lever i. Dessa känslostormar som anfaller vårt hem som vinande, piskande orkaner. Det är faktiskt helt fantastiskt utmattande och det kan även vara uppfyllande – det är helt beroende på vilken sorts känslor trion vill förmedla, och i allra högsta grad i vilket sinnelag Iggy befinner sig i. Jag vill också kasta saker över hela huset, slänga mig ned golvet för att därefter sparka, skrika, slåss och gråta. Men jag nöjer mig med tanken, Just nu. Jag tror att det här är någonting som ALLA föräldrar går igenom och jag klänger mig fast vid hoppet om att det även kommer att svänga om snart – dvs att det är endast pappa som duger. Fast å andra sidan, det är väl som att välja mellan pest eller kolera, tänker jag.

Att vara mamma till tvillingar är på både gott och ont. Att vara mamma till tre små, små barn är definitivt på gott och ont. Jag räcker aldrig till, VI räcker aldrig till – det saknas alltid en famn – såvida inte någon vän eller släkting är här. Självklart innebär det massor av jobb, men klyschigt nog måste jag erkänna att den kärlek man får tillbaka av trion, den är helt ofattbart stor. Idag har jag påmint mig om det sistnämnda, om och om och om igen.

För tillfället befinner vi oss i en svartsjukefas. Aldrig förr har barnen varit så mammiga som de är just nu. Elora vill helst stå och gå, men detta under förutsättning att någon (läs mamma) håller i henne. Vi har en ”lära-gå-vagn”, men den struntar hon högaktningsfullt i. Hon tycks tänka ”Den där saken kan ni gå med själva, bläsch!”. Leia däremot hon brukar oftast sitta och pyssla på för sig själv. Ibland får hon för sig att krypa och då guppar hon upp och ner som en säl. Hon är en känslig liten själ. Minsta lilla får henne att gråta. Vem vill hon till då tror ni? Jo, till mamma så klart. Om Iggy springer förbi Leia är risken överhängande stor att hon börjar gråta – pga vinddraget. Seriöst! Ingen kan låta så ynklig och eländig som denna lilla trinda dam. När jag tar upp henne i min famn, då vill genast Elora krypa upp dit också. Eftersom Elora inte kan allt hon vill än (vilket är oändligt mycket just nu), är risken överhängande stor att hon ramlar i sina försöka att kravla sig upp i min famn. Naturligtvis gråts det. Massor!! Ingen kan låta så förbannad som Elora. Sedan har jag alltså båda flickorna i famnen samtidigt och hoppas att det ska gå bra, den här gången i alla fall… Söta, rara, snälla, var sams nu, säger jag. Men icke! Gråten och skriken blir bara mer och mer, högre och högre…Jag befarar att jag fått tinnitus efter det att tvillingarna föddes. Är Iggy hemma och bevittnar detta ”fasansfulla”, då har jag genast ett tredje barn i famnen. ”Jag vill också sitta med mamma”, säger Iggy och sätter sig delvis i mitt knä, delvis på Leias lilla ben. Katastrof nr 147 på dagordningen har precis inletts.

Igår och idag har Leia gjort några tafatta försök att kravla sig upp, i likhet med sin syster som gör detta med betydligt större framgångar. Igår och idag har Leia ramlat och slgit sig i samband med detta. Hakan har dunsat ner i antingen golvet eller sängkanten, beroende på var Leia har befunnit sig under sitt träningspass. I Leias underkäke sitter två små sylvassa tänder. I Leias överkäke sitter ett väldigt svullet tandkött som delvis har spruckit lite här och var. I går och idag har det svullna tandköttet spruckit mer, mycket mer. Det är även ännu mer svullet… Dunsen, gråten, blodet, smärtan – både igår och idag alltså. Flera gånger.

Jag tröstade det lilla knytet i famnen efter dagens tredje olycka (ja naturligtvis de andra gångerna också) och jag tyckte verkligen synd om henne, för fy tusan vad det där måste ha gjort ONT! Då tittar Elora storögt upp på mig från golvet, hon kryper fram till mina fötter och grabbar tag. Och reser sig upp. Och vill upp i famnen, eftersom det är djupt orättvist att Leia sitter där och inte hon. Jag är tvungen att försiktigt försöka fösa ner Elora på golvet igen – hon blir galen. Illvrål!!

Allt det här utspelar sig runt tretiden ungefär, inne på Iggys rum. Iggy har sedan ca 6 veckor tillbaka ”nattsuddat”. Det vill säga att han är uppe halva nätterna och leker! Han tycker absolut att mamma och pappa också ska komma för att göra honom sällskap. För att få bukt med detta har vi fått rådet att hålla honom vaken dagtid. Vi har nu avverkat två dagar i enlighet med detta råd. Vi håller på att bryta ihop. Redan. Nåväl, tillbaka till historien… Iggy är övertrött sedan kl 13,00 och han är riktigt ”på viset”. Tjejernas gråt triggade igång djävulen själv tror jag, och jag funderade ett tag om jag skulle behöva ringa på en präst för att utöva exorcism på gossebarnet. Efter att Iggy skrämt sina systrar till vanvett, demolerat sin tågbana för 7 000:e gången (den här veckan), kastat saker omkring sig, gråtit som att han skulle ha slagit sig nå ofantligt illa och drivit sin ömma moder till vansinnets rand – då var det dags att försöka lägga flickorna att sova middag.

Tyvärr har jag inga Lergigan kvar sedan graviditeten. Jag hade annars LÄTT svalt hela burken idag. (Den medicinen tog jag för mitt illamående, men den används även som nervlugnande, i alla fall i högre doser.) Jag hade även en vision om att laga lite mat eftersom det började bli eftermiddag och med mat i magen så blir både stora och små betydligt gladare och snällare. Vad som hände sedan är för tidigt att skoja om, men det blev mat i alla fall – färdig i normal middagstid. Och vi överlevde!

Känner du igen dig? För att återfå ett mentalt lugn vill jag rekommendera Cornelis Vreeswijk, Sommarkort. Jag klistrar in texten här nedan om någon mot förmodan missat denna vackra sång:

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Jag pratade med svärmor på förmiddagen. Hon föreslog att hon skulle vara barnvakt åt tjejerna, för att jag och Iggy skulle kunna gå på badhuset tillsammans. Jag har fortfarande inte fått tillbaka min normalpuls. Ångest! Badhus, huu… Jag mår dåligt bara av att höra ordet. Jag älskar att bada och det är jättekul att gå på badhuset – när jag ser ut som Jag och inte som detta blekfeta träsktroll, jag har förvandlats till. Om jag överhuvudtaget tittar mig i spegeln (det gör jag inte särskilt ofta, för det är på tok för deprimerande), då får jag en chock. Vad fan hände lixom?! Hur-som.haver, jag fixar inte att visa mig offentligt i bikini. Det finns inte en muskel kvar på denna kropp, däremot massor av extra ”vaddering” och naturligtvis ett hav av celluliter. Självfallet har jag även sedan några månader tillbaka, odlat långkalsonger inför vintern som aldrig tycks vilja komma. Det finns för övrigt inga som helst spår kvar av solbrännan jag hade sommaren 2009. Min hy skulle kunna beskrivas som ”a whiter shade of pale”. Jag vägrar helt enkelt badhuset tillsvidare.

Allt eftersom tiden går så ljusnar horisonten alltmer. Hemmaträning är mitt första mål. Tids nog kommer det att gå också, men tyvärr inte just nu. Om du undrar varför, slå mig då en signal och så kan vi väl boka in dig här hemma, istället för mig, i några dagar. Jag skjutsar dig gladeligen till psyket sen. I en madrasserad cell får du nog den vila du så väl förtjänar. Idag hade ett sådant byte passat alldeles förträffligt.

De oupphörliga skriken och den oändliga gråten ringde i mitt huvud under eftermiddagen. Jag fantiserade att jag bara gick ut genom dörren, satte mig i bilen och åkte bort, bort, bort därifrån. Aaaaahhhh, andas! En trippeldoft av bajs (japp, alla tre samtidigt) väckte mig ur den underbara drömmen. Åter igen gråt och förtvivlade skrik. ”Nej mamma, jag VILL INTE byta blöja.” Jag fräste till svar (lugnet och det sunda förnuftet är vid det här laget på Arlanda på väg till Bahamas) ”Strunta i det då, jag byter på Leia istället, så får du vänta Iggy”. Illvrål nr 347 på dagordningen; ”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! Jag vill byta blöja mamma, byt på mig.” Jag var helt nedbruten och tvingade fram ett ynkligt leende och lyckades även få fram en vänlig ton; ”Men kom då lilla gubben, så byter vi på dig nu, först”.

Andas djupt och räkna till tio – jo tjena, eller hur?! Tiotusen kanske. Jag kände hur vansinnet rann upp i mig under eftermiddagen och jag kunde tydligt visualisera hur jag i likhet med Britney, stod framför spegeln med rakapparaten och hur hårtuss efter hårtuss ramlade ner på badrumsmattan. Förmodligen kunde jag visualisera detta så väl, på grund av att jag faktiskt gjort det en gång i tiden, dock inte på grund av att jag hade ett psykbryt. Ja vad ska jag säga… Är man fjortis så är man. Jag var väldigt ”bra” på att vara fjortis; trotsig, kaxig, uppkäftig, skitdryg och… -Herregud, jag MÅSTE emigrera innan ungarna blir tonåringar!!